Dear diary
Ibland undrar jag vad som får mig att värdera mig själv så jävla lågt som jag ibland gör. Varför jag går ner på knä framför Dig och säger "visst, spotta på mig, bara jag får vara din en natt till."
Det är fan lågt, Kiah. Jävligt lågt.
Men det är inte det värsta, det värsta är att det finns typ två val.
Jag vet att folk gör som dem vill, det är bara att gilla läget. Gillar jag inte läget så kan jag välja att typ hoppa ifrån en bro.
Ja, faktiskt, hur många val finns det liksom? Gillar jag inte läget, inte alls står ut med det så spelar det ingen roll från vilken sida av jorden jag inte står ur med det.
Och jag har redan valt så många gånger - jag har valt att inte stå ut.
Men bästfan så sitter jag här och väntar. Jag är nästan patetisk då jag sitter här och väntar & väntar på den där förändringen som jag vet måste komma.
På det där samtalet som jag bara vet kommer då jag skiter i mitt eget värde och visar att jag är hur lätt som helst att köra med.
Och hur många gånger jag än haft anledning att be Dig fara & flyga så gör jag det aldrig.
För jag vet att Du inte skulle komma med svansen mellan benen och be om ursäkt. Det ligger liksom inte i Din natur att be om ursäkt för Dina misstag.
Och jag hatar Din macho yta. Jag hatar hur jävla cool Du ska va i nåt RS-forum och hur mycket "vadå jag behöver ingen" Du låtsas vara.
Jag vet aldrig vad jag gjort för fel och jag vet aldrig hur jag ska göra. Jag hajar ingenting.
Men det finns ju nåt bra, långt där under alkoholistytan så finns nåt bra, annars hade jag väl fan inte tyckt om Dig.
Och Du bara flyr och flyr som om jag ställd någon sorts krav. Det har jag icke, det kommer jag icke göra.
Det var ett jävligt bryskt välkomnande tillbaks till verkligheten jag fick igår. Inte ett dugg nice.
Jag kan sitta här & ösa hur mycket skit jag vill över Dig nu, jag kommer aldrig spotta orden i ansiktet på Dig. Jag kommer aldrig missa en chans att få vara så där extra nära.
Och nästa gång vi talar kommer jag slicka dina fötter igen. Varför? Varför ger mig själv så jävla låg rank i min egen värld?
Vafan är krejjen med "dig"?
Jag kan radda upp alla jävla misstag och vara beredd att göra om dem allihop. Jag förstår inte mitt huvud.
Men herregud, jag förstår en mindre Ditt huvud.
Jag funderade på att ringa Dig igår ifrån min rosa telefon. Men det skulle förmodligen vara fett ovärt, fett onödigt då Du förmodligen la & knullade med någon random. Någon random som inte är jag.
Men det spelar ingen roll, jag måste hitta nåt jag med.
Nåt som inte är Du, nåt som ger mig lite värdighet tillbaks.
Men jag vet, jag skriver det här nu, i morgon slickar jag Dina insnöade fötter igen.
12/26/2007
12/20/2007
12/19/2007
19 december 2oo7
Dear diary - Ikväll ska jag skära mig i armarna tills jag dör och dör jag inte ska jag gråta mig själv till söms
För allt kanske blir så jävla mycket bättre då?
Allt kanske blir så jävla rätt för alla då?
Alla blir kanske så jävla nöjda?
KUKEN vilken jävla skit dag. Eller ja, inte värre än någon annan och alla andra dar suger kuk, och är fan det värsta jag vet.
Jag hatar att vakna, jag hatar att vara vaken, jag hatar att gå runt och vara så smärtsamt medveten om att jag kanske inte orkar längre.
Jag hatar att gå runt och vara rädd för mig själv. För rädd är jag, jag är så jävla rädd.
Jag är inte bryden med kontrollen. Inte en chans, jag slinter, tappar greppet, förlorar förståndet.
Men det är ingenting jämfört med massor av andra människors lidande, det är ingenting jämfört med förintelse, grava förtryck, krig och svält och fan och hans jävla moster.
Därför: sluta klaga, hynda och ta livet av dig om du så jävla gärna vill.
Men inte ens det får man ju göra för herregud, du vet väl att "det blir bättre", "det löser sig", "det är ju kul ibland", "det finns ju massa kul saker att göra", "du får ju inte ge upp", "du vet väl att det inte är ditt fel" och "VA INTE SÅ JÄVLA KLEN UNGJÄFEL!"
Hur klen jag nu ska va är upp till mig. Jag pallar inte hur mycket som helst, och folk har ju ingen aning. Ni bara antar. Jävlar! Ni sitter på era feta/beniga jävla arslen och ANTAR en massa bullshit.
Och ni vet inte ett jävla skit
För allt kanske blir så jävla mycket bättre då?
Allt kanske blir så jävla rätt för alla då?
Alla blir kanske så jävla nöjda?
KUKEN vilken jävla skit dag. Eller ja, inte värre än någon annan och alla andra dar suger kuk, och är fan det värsta jag vet.
Jag hatar att vakna, jag hatar att vara vaken, jag hatar att gå runt och vara så smärtsamt medveten om att jag kanske inte orkar längre.
Jag hatar att gå runt och vara rädd för mig själv. För rädd är jag, jag är så jävla rädd.
Jag är inte bryden med kontrollen. Inte en chans, jag slinter, tappar greppet, förlorar förståndet.
Men det är ingenting jämfört med massor av andra människors lidande, det är ingenting jämfört med förintelse, grava förtryck, krig och svält och fan och hans jävla moster.
Därför: sluta klaga, hynda och ta livet av dig om du så jävla gärna vill.
Men inte ens det får man ju göra för herregud, du vet väl att "det blir bättre", "det löser sig", "det är ju kul ibland", "det finns ju massa kul saker att göra", "du får ju inte ge upp", "du vet väl att det inte är ditt fel" och "VA INTE SÅ JÄVLA KLEN UNGJÄFEL!"
Hur klen jag nu ska va är upp till mig. Jag pallar inte hur mycket som helst, och folk har ju ingen aning. Ni bara antar. Jävlar! Ni sitter på era feta/beniga jävla arslen och ANTAR en massa bullshit.
Och ni vet inte ett jävla skit
12/18/2007
18 december 2oo7
Dear diary
Jag ber inte om en andra chans - jag skriker så högt jag kan.
Ge mig anledningar, men ge mig inte val.
För jag kommer bara göra samma misstag igen.
Och kanske vi, en dag, ses och pratar och inte bara talar.
Jag undrar vart jag gick fel.
Jag ber inte om en andra chans - jag skriker så högt jag kan.
Ge mig anledningar, men ge mig inte val.
För jag kommer bara göra samma misstag igen.
Och kanske vi, en dag, ses och pratar och inte bara talar.
Jag undrar vart jag gick fel.
18 december 2oo7
Dear diary - En dödens trötthet
Jag är så trött nu. Så jävla trött.
Så när Du slutat leka med mitt stora röda och slutat sno mina tankar.
Kan Du ge mig lite sinnesro då?
För jag är verkligen så jävla trött.
Jag är så trött nu. Så jävla trött.
Så när Du slutat leka med mitt stora röda och slutat sno mina tankar.
Kan Du ge mig lite sinnesro då?
För jag är verkligen så jävla trött.
18 december 2oo7
Dear diary - Helvete
There were times when there was nothing she could do
But lie in bed all day beside a picture of them together
A picture of better days
If we're never together
If I'm never back again
Well I swear to God that I'll love you forever
I'm not coming home tonight!In all the years that went by she said
She'd always love him
and from the day that he died
She never loved again
She said, "If I would have known just how things would have ended up I just would have let myself die."
If we're never together
If I'm never back again
Well I swear to God that I'll love you forever
I'm not coming home tonight!
För dog var väl vad Du gjorde. Vi gjorde... Ja, jag vet. Det går bara inte...
There were times when there was nothing she could do
But lie in bed all day beside a picture of them together
A picture of better days
If we're never together
If I'm never back again
Well I swear to God that I'll love you forever
I'm not coming home tonight!In all the years that went by she said
She'd always love him
and from the day that he died
She never loved again
She said, "If I would have known just how things would have ended up I just would have let myself die."
If we're never together
If I'm never back again
Well I swear to God that I'll love you forever
I'm not coming home tonight!
För dog var väl vad Du gjorde. Vi gjorde... Ja, jag vet. Det går bara inte...
12/17/2007
Ett enda stort ´ingenting´
Jag känner mig helt tom och likgiltig. Det är fredag idag, ringa, inte ringa? Ett litet sms kanske, göra honom medveten om att jag fortfarande existerar. En glad, gul gubbe på msn kanske räcker.
Det är för mycket flummerier och för lite fullmånar.
Jag har massa drömmar att tyda, jag fattar inte vad som händer i mitt huvud eller med mig.
Det liksom svider och sticks, jag fattar inte. Jag fattar ingenting.
Vad hände och när? När blev allt det är ett enda stort "okej" och när blev jag ett endast stort "ingenting"? Ett ingenting att behandla som man vill, ett enda ingenting att inte alls bry sig om.
Jag vill ha mig själv tillbaka. Jag vill ha mig själv och mina tankar i mitt eget våld.
Du skola icke haka upp dig.
Du skola icke gå ner dig.
Du skola icke tänka negativt.
Du skola icke bry dig.
Du skola icke tänka på det.
Så jävla mycket ord, så jävla lite förståelse. Jag har ingen alls. Eller jo, det är klart jag har. Men jag fattar inte.
Varför vända du igen? Varför känner jag mig så ensam? Varför är jag nykter?
But I must be fine cause my heart's still beating.
Om det ändå vore tillräckligt Och förutom att jag fortfarande sitter här, så tror jag inte ett dugg på att det slår.
Slå, slå. Ett endast stort igenting.
Det är för mycket flummerier och för lite fullmånar.
Jag har massa drömmar att tyda, jag fattar inte vad som händer i mitt huvud eller med mig.
Det liksom svider och sticks, jag fattar inte. Jag fattar ingenting.
Vad hände och när? När blev allt det är ett enda stort "okej" och när blev jag ett endast stort "ingenting"? Ett ingenting att behandla som man vill, ett enda ingenting att inte alls bry sig om.
Jag vill ha mig själv tillbaka. Jag vill ha mig själv och mina tankar i mitt eget våld.
Du skola icke haka upp dig.
Du skola icke gå ner dig.
Du skola icke tänka negativt.
Du skola icke bry dig.
Du skola icke tänka på det.
Så jävla mycket ord, så jävla lite förståelse. Jag har ingen alls. Eller jo, det är klart jag har. Men jag fattar inte.
Varför vända du igen? Varför känner jag mig så ensam? Varför är jag nykter?
But I must be fine cause my heart's still beating.
Om det ändå vore tillräckligt Och förutom att jag fortfarande sitter här, så tror jag inte ett dugg på att det slår.
Slå, slå. Ett endast stort igenting.
Men jag kan ju alltid strö lite sprit över min ångest och be den hålla käften.
17 december 2oo7
Dear diary
Jag vet att det måste vara Din tur nu. Jag har redan gått för många varv.
Sms, msn, sms, msn, random-communitys, msn, sms.
Det måste vara Din tur. Klart det är.
Men varför kastar Du aldrig? Varför slänger Du inte orden i mitt ansikte så jag åtminstone vet?
Jag begär egentligen ingenting av Dig, jag begär att Ditt humör mot mig ska vara någorlunda jämt.
Jag vill bara att Du ska svara när jag pratar med mig. Varför måste Du vara så skiftande?
Men självklart förstår jag att jag har anledning denna gång.
Jag vet att Du tycker jag varit nojjig, att jag överdriver, överreagerar, låter min störning ta över.
Men den tar inte över någonting, den är bara en liten del av mig och ingenting Du kan ha som ursäkt just nu.
Och jag vet. Jag vet att jag missat nåt, men jag försöker ta reda på vad. Du har förbisett det, ignorerat det.
Du måste ta dig själv i kragen, herregud, är Du stum eller?
Jag är ledsen som jag på något vis infekterat Ditt liv. Jag är ledsen om jag aldrig någonsin fick Dig att känna Dig okej.
Jag är ledsen om jag aldrig fick Dig att le. Jag är ledsen om jag aldrig lyckades vara nära på det där bra viset.
Men jag väntar nu. Jag väntar på att Du ringer, skriver, ses.
Jag vet att det kommer ske. Det eller det andra.
Det som innebär att loppet är kört och det aldrig mer kommer finnas någon återvändo.
Det är Din tur nu. Så kasta eller stå över, valet är Ditt.
Jag vet att det måste vara Din tur nu. Jag har redan gått för många varv.
Sms, msn, sms, msn, random-communitys, msn, sms.
Det måste vara Din tur. Klart det är.
Men varför kastar Du aldrig? Varför slänger Du inte orden i mitt ansikte så jag åtminstone vet?
Jag begär egentligen ingenting av Dig, jag begär att Ditt humör mot mig ska vara någorlunda jämt.
Jag vill bara att Du ska svara när jag pratar med mig. Varför måste Du vara så skiftande?
Men självklart förstår jag att jag har anledning denna gång.
Jag vet att Du tycker jag varit nojjig, att jag överdriver, överreagerar, låter min störning ta över.
Men den tar inte över någonting, den är bara en liten del av mig och ingenting Du kan ha som ursäkt just nu.
Och jag vet. Jag vet att jag missat nåt, men jag försöker ta reda på vad. Du har förbisett det, ignorerat det.
Du måste ta dig själv i kragen, herregud, är Du stum eller?
Jag är ledsen som jag på något vis infekterat Ditt liv. Jag är ledsen om jag aldrig någonsin fick Dig att känna Dig okej.
Jag är ledsen om jag aldrig fick Dig att le. Jag är ledsen om jag aldrig lyckades vara nära på det där bra viset.
Men jag väntar nu. Jag väntar på att Du ringer, skriver, ses.
Jag vet att det kommer ske. Det eller det andra.
Det som innebär att loppet är kört och det aldrig mer kommer finnas någon återvändo.
Det är Din tur nu. Så kasta eller stå över, valet är Ditt.
12/12/2007
12 december 2oo7
Dear diary - Ge mig nåt som tar mig någonstans
För jag vill veta om kärlek finns. Och jag följer alla steg. Vi kanske ses, det finns en chans.
Knark. Bah massamassa knark. I turn you off.
12/03/2007
Meningslös måndag
Jag kom att tänka på en rad situvationer jag borde ha handlat så mycket annorlunda i. Då jag viste att jag gjorde fel med ändå gjorde det.
Förmodligen fattar ingen vilka situationer jag syftar på och det beror mest på att jag inte berättat om dem för någon - eftersom jag skäms.
När ska jag sluta va ett svin?
Förmodligen fattar ingen vilka situationer jag syftar på och det beror mest på att jag inte berättat om dem för någon - eftersom jag skäms.
När ska jag sluta va ett svin?
11/14/2007
14 november 2oo7
Dear diary - Varför knullar Du mig inte bakifrån och säger att jag är det ballaste som finns?
Jag blir helsne på den här tystnaden och jag är alltid lika förvirrad när jag vaknar och drömt om Dig.
Varför kan Du inte vara på riktigt? Det var Du ju fan aldrig... Men kan Du inte bara knulla mig på riktigt en sista jävla gång? Kan Du inte ringa mig på riktigt en sista jävla gång? Kan Du inte säga hej när vi möts en sista jävla gång?
Eller nej, varje jävla gång. Kan du inte sluta bete Dig som en jävla mellanstadieelev och växa upp och fylla ut den där alldeles för stora, för svarta kostymen Du tagit på dig?
Jag saknar ju, jävlar.
Jag förtvinar utan Dig, Kung af svår. Kom hit och bygg upp det Du raserat.
Men jag leker med tanken på att vara Din en natt till. Jag leker med tanken.
För det är de tankar är tillför.
Jag blir helsne på den här tystnaden och jag är alltid lika förvirrad när jag vaknar och drömt om Dig.
Varför kan Du inte vara på riktigt? Det var Du ju fan aldrig... Men kan Du inte bara knulla mig på riktigt en sista jävla gång? Kan Du inte ringa mig på riktigt en sista jävla gång? Kan Du inte säga hej när vi möts en sista jävla gång?
Eller nej, varje jävla gång. Kan du inte sluta bete Dig som en jävla mellanstadieelev och växa upp och fylla ut den där alldeles för stora, för svarta kostymen Du tagit på dig?
Jag saknar ju, jävlar.
Jag förtvinar utan Dig, Kung af svår. Kom hit och bygg upp det Du raserat.
Men jag leker med tanken på att vara Din en natt till. Jag leker med tanken.
För det är de tankar är tillför.
11/12/2007
12 november 2oo7
Dear diary - I wanna hurt You just to hear you screaming my name.
Jag försöker hitta nåt att jämföra det hela med... Men jag kan inte liksom.. relatera längre.
Igår var jag för deppad för att supa skallen av mig i nån alkholistvarningskrejj. Jag var för deppad för att supa, WHAAT?!
Men, men. Det enda jag kunde tänka på var Kung af svår, olika situationer som aldrig kommer uppstå... Drömscenarion.
Eller dröm och dröm... Bara att vi sågs igen och talade med varandra. Att vi kanske löste nåt, begravde stridsyxan djupt och såg varandra i ögonen.
I natt sköts en man till döds, jag har ingen skuld i det. Men jag har skuld i Dig och i det här.
Borde jag ha sagt något annat? Borde jag gjort något annorlunda? Är bollen egentligen hos mig?
Jag minns på buller, när jag påpekade att vi inte talat med varandra under hela dagen, och Du sa "men jag vågade inte hälsa, ifall jag skulle få värsta dissen tillbaks.... Det var som om du inte såg mig..."
Är det likadant nu? Är det de jag borde tänka på när ödet jävlas arslet av oss på bussen? Är det jag som borde samla mina tankar, vägra paniken och hälsa?
Varför ger ingen mig nåt jävla tecken. Jag vill bara ha nåt, vad som helst, ett bevis på att jag inte är glömd och begraven.
Saknar Du mig ännu? Har jag fortfarande en plats i Ditt huvud? Är det fortfarande mig Du drömmer om? (Som det stod i skinhead barbiedolls gästbok)
Här händer i alla fall ingenting. Jag har nog med chipspåsar för att bygga en by i Afrika, och min käft smakar skit efter all pucko jag druckit. Är det kanske det som är mitt öde nu? Efter Dig. Att jag ska vara fet och äcklig med dålig pucko-andedräkt.
Ingen vill ha mig då, inte ens jag.
Men jag ångrar inga steg vid Din sida, jag vattnar Dina växter igen.
Klockan är sova-för-länge-sen-tajm nu. Men jag kan inte sova, jag drömmer om Dig på nätterna, jag tänker på Dig på dagarna. Fan, försvinn ur mitt huvud.
Men jag fattar inte hur det kan bli så tomt? Jag äcklas av mig själv och min överkonsumtion av frågetecken.
Jag hatar mig själv och mina tafatta försök i att gå vidare. Jag hatar mig själv och mina fåniga förhoppningar om att få röra vid Din hud igen.
Jag hatarhatarhatar mig själv.
26 dagar sen är det. 26 extremt långa jävla dagar sedan vi sist sa något till varandra.
Jag var berädd att sälja min själ till satan för att få Dig att låsa upp.
16 dagar sedan jag senast försökte få tag på Dig...
Jag bara sitter här och strör salt i såren och räknar dagar. Jag bara sitter här och känner hur allt stinker blod och baksmälla.
Jag har fan inte ens känt mitt hjärta slå sen Du sparkade ut mig från Ditt liv.
Men varför svarade du inte? Vad vore så hemskt med att prata sönder alla torra, gråa nätter en gång till?
Den kvällen letade jag efter nycklarna till vapenskåpet.35oknullade jävla dagar.
35 - sen vi knullade
26 - sen vi pratade
16 - sen jag försökte få tag på dig
5 - sen jag såg dig
MEN VEM RÄKNAR
Jag lider för mycket för att det ska vara på riktigt, snart syr jag in mig själv på psyket.. Jag är rädd för mig själv och vad dom säger, jag är rädd för Din tystnad och för folks blickar. Dom sticker i mig, jag vet att jag inte borde prata om Dig. Men jag har inget annat i mitt huvud.
Åh, Kung af svår, ta mig i land!
Jag försöker hitta nåt att jämföra det hela med... Men jag kan inte liksom.. relatera längre.
Igår var jag för deppad för att supa skallen av mig i nån alkholistvarningskrejj. Jag var för deppad för att supa, WHAAT?!
Men, men. Det enda jag kunde tänka på var Kung af svår, olika situationer som aldrig kommer uppstå... Drömscenarion.
Eller dröm och dröm... Bara att vi sågs igen och talade med varandra. Att vi kanske löste nåt, begravde stridsyxan djupt och såg varandra i ögonen.
I natt sköts en man till döds, jag har ingen skuld i det. Men jag har skuld i Dig och i det här.
Borde jag ha sagt något annat? Borde jag gjort något annorlunda? Är bollen egentligen hos mig?
Jag minns på buller, när jag påpekade att vi inte talat med varandra under hela dagen, och Du sa "men jag vågade inte hälsa, ifall jag skulle få värsta dissen tillbaks.... Det var som om du inte såg mig..."
Är det likadant nu? Är det de jag borde tänka på när ödet jävlas arslet av oss på bussen? Är det jag som borde samla mina tankar, vägra paniken och hälsa?
Varför ger ingen mig nåt jävla tecken. Jag vill bara ha nåt, vad som helst, ett bevis på att jag inte är glömd och begraven.
Saknar Du mig ännu? Har jag fortfarande en plats i Ditt huvud? Är det fortfarande mig Du drömmer om? (Som det stod i skinhead barbiedolls gästbok)
Här händer i alla fall ingenting. Jag har nog med chipspåsar för att bygga en by i Afrika, och min käft smakar skit efter all pucko jag druckit. Är det kanske det som är mitt öde nu? Efter Dig. Att jag ska vara fet och äcklig med dålig pucko-andedräkt.
Ingen vill ha mig då, inte ens jag.
Men jag ångrar inga steg vid Din sida, jag vattnar Dina växter igen.
Klockan är sova-för-länge-sen-tajm nu. Men jag kan inte sova, jag drömmer om Dig på nätterna, jag tänker på Dig på dagarna. Fan, försvinn ur mitt huvud.
Men jag fattar inte hur det kan bli så tomt? Jag äcklas av mig själv och min överkonsumtion av frågetecken.
Jag hatar mig själv och mina tafatta försök i att gå vidare. Jag hatar mig själv och mina fåniga förhoppningar om att få röra vid Din hud igen.
Jag hatarhatarhatar mig själv.
26 dagar sen är det. 26 extremt långa jävla dagar sedan vi sist sa något till varandra.
Jag var berädd att sälja min själ till satan för att få Dig att låsa upp.
16 dagar sedan jag senast försökte få tag på Dig...
Jag bara sitter här och strör salt i såren och räknar dagar. Jag bara sitter här och känner hur allt stinker blod och baksmälla.
Jag har fan inte ens känt mitt hjärta slå sen Du sparkade ut mig från Ditt liv.
Men varför svarade du inte? Vad vore så hemskt med att prata sönder alla torra, gråa nätter en gång till?
Den kvällen letade jag efter nycklarna till vapenskåpet.35oknullade jävla dagar.
35 - sen vi knullade
26 - sen vi pratade
16 - sen jag försökte få tag på dig
5 - sen jag såg dig
MEN VEM RÄKNAR
Jag lider för mycket för att det ska vara på riktigt, snart syr jag in mig själv på psyket.. Jag är rädd för mig själv och vad dom säger, jag är rädd för Din tystnad och för folks blickar. Dom sticker i mig, jag vet att jag inte borde prata om Dig. Men jag har inget annat i mitt huvud.
Åh, Kung af svår, ta mig i land!
12 november 2oo7
Dear diary - Det enda som hjälper mot tankar är hud.
Varför kan jag inte vara nöjd med det jag har. Varför kan jag inte bara tacka å ta emot. Varför kan jag inte bara gapa och svälja?
Varför måste jag mäta alla med Dig, varför måste jag leta efter det där lilla extra i folk ögon, varför tycker jag att livet behandlat mig så fruktansvärt orättvist.
????????????????????????????????????????????????????????????????????
Nu har bussarna börjat gå, nu har massa människor redan börjat sina dagar.
Varför kan jag inte glädjas åt att jag överlevt hitintills, varför kan jag inte se fram emot imorgon?
Jag har inget att förlora, jag skulle kunna lämna allt och inte sakna det, förutom Kung af svår då...Fan va trött jag är på mig själv. Jag fattar ingenting. Jag hajar inte en meter...
Vad hände och när? När blev allt så här? När begravde Du en mina under min hud?
När slet Du hjärtat ur min bröstkorg? När bestämde Du att det inte var mig Du ville ha?
När insåg Du att jag aldrig skulle kunna mäta mig med henne?
När blev jag så jävla bitter? Och när blev livet så jävla mörkt?
Vart jag än sätter mina fötter så är det svarta hål i marken, och jag är förlorad en än gång.
Varför kan jag inte vara nöjd med det jag har. Varför kan jag inte bara tacka å ta emot. Varför kan jag inte bara gapa och svälja?
Varför måste jag mäta alla med Dig, varför måste jag leta efter det där lilla extra i folk ögon, varför tycker jag att livet behandlat mig så fruktansvärt orättvist.
????????????????????????????????????????????????????????????????????
Nu har bussarna börjat gå, nu har massa människor redan börjat sina dagar.
Varför kan jag inte glädjas åt att jag överlevt hitintills, varför kan jag inte se fram emot imorgon?
Jag har inget att förlora, jag skulle kunna lämna allt och inte sakna det, förutom Kung af svår då...Fan va trött jag är på mig själv. Jag fattar ingenting. Jag hajar inte en meter...
Vad hände och när? När blev allt så här? När begravde Du en mina under min hud?
När slet Du hjärtat ur min bröstkorg? När bestämde Du att det inte var mig Du ville ha?
När insåg Du att jag aldrig skulle kunna mäta mig med henne?
När blev jag så jävla bitter? Och när blev livet så jävla mörkt?
Vart jag än sätter mina fötter så är det svarta hål i marken, och jag är förlorad en än gång.
Kedjor komma och slå
Jag har väntat på ett regn jag kan förlora mig i -
jag har ett hjärta som slår
Inatt har jag bett för stunden dimman drar förbi,
för en välkommen vår.
jag har ett hjärta som slår
Inatt har jag bett för stunden dimman drar förbi,
för en välkommen vår.
11/08/2007
8 november 2oo7
Dear diary
Jag älskade Dig, och jag antar att jag visste att jag inte skulle få ha Dig så länge.
Och när Du vill gå, har jag ingen rätt att hindra Dig.
Men innerst inne vet Du, att Din plats är hos mig.
Du kan inte säga emot Ditt hjärta
Jag älskade Dig, och jag antar att jag visste att jag inte skulle få ha Dig så länge.
Och när Du vill gå, har jag ingen rätt att hindra Dig.
Men innerst inne vet Du, att Din plats är hos mig.
Du kan inte säga emot Ditt hjärta
11/07/2007
7 november 2oo7
Dear diary - Ögonblick
När jag vände mig om så stod Du där som svaret på alla mina böner, jag vakna dock tvärt ur den sagan när Du gick förbi mig som om jag inte fanns. Inte ens ett hej fick jag, inte ens ett jävla hej...
Om Du är ledsen - gråt.
Om Du är rädd - för vad?
Om Du ångrar dig - säg det.
Om jag har fel - så jag kommer jag ändå aldrig sluta hoppas.Ett ögonblick, det var inte mer än så, det var ett ögonblick då jag inte visste vart jag hörde hemma, vart jag skulle, vilka spår jag lämnat eller vad jag skulle säga. Hela min kropp slutade att fungera.
Ångestattacken på bussen, var det Du? Var det Du som frammanade den? I mitt undermedvetna, genom vår koppling till varandra?
För jag såg Dig inte, jag visste inte att du satt blått några meter ifrån mig, jag kunde nästan ha sträckt ut handen och tagit på Lycka igen.
Jag hade kunnat tvärstanna på vägen och låtit våra kroppar kollidera, men jag gjorde det inte. Ty, jag är lika rädd som Du, men det var en kraft över mig, jag kunde inte röra mig eller tala.
Men det kunde Du, Du talade, skrattade och gick, men inte till mig... Hur länge ska jag lida innan Du förstår? Det finns inget mer att förlora, stegen från dig ekar i mitt huvud.
Jag såg Dig idag, Du var lika verklig som löven på marken. Och så nära, jag hade kunnat sträcka ut handen och tagit på Lycka - en gång till.
När jag vände mig om så stod Du där som svaret på alla mina böner, jag vakna dock tvärt ur den sagan när Du gick förbi mig som om jag inte fanns. Inte ens ett hej fick jag, inte ens ett jävla hej...
Om Du är ledsen - gråt.
Om Du är rädd - för vad?
Om Du ångrar dig - säg det.
Om jag har fel - så jag kommer jag ändå aldrig sluta hoppas.Ett ögonblick, det var inte mer än så, det var ett ögonblick då jag inte visste vart jag hörde hemma, vart jag skulle, vilka spår jag lämnat eller vad jag skulle säga. Hela min kropp slutade att fungera.
Ångestattacken på bussen, var det Du? Var det Du som frammanade den? I mitt undermedvetna, genom vår koppling till varandra?
För jag såg Dig inte, jag visste inte att du satt blått några meter ifrån mig, jag kunde nästan ha sträckt ut handen och tagit på Lycka igen.
Jag hade kunnat tvärstanna på vägen och låtit våra kroppar kollidera, men jag gjorde det inte. Ty, jag är lika rädd som Du, men det var en kraft över mig, jag kunde inte röra mig eller tala.
Men det kunde Du, Du talade, skrattade och gick, men inte till mig... Hur länge ska jag lida innan Du förstår? Det finns inget mer att förlora, stegen från dig ekar i mitt huvud.
Jag såg Dig idag, Du var lika verklig som löven på marken. Och så nära, jag hade kunnat sträcka ut handen och tagit på Lycka - en gång till.
7 november 2oo7
Dear diary - Ta Dina minnen och försvinn ur mitt liv, älskade, älskade Du.
Jag tivlar mer och mer på en förändring, jag tvivlar mer och mer på att det Du glömt under min hud kommer att försvinna.
För tänk om jag hade rätt? Tänk om det var som jag sa?
För här läker inga sår, jag kan räkna mina stygn hur många gånger som helst, dom är alltid lika många.
Men allt Du var, var en del av mönstret. En del av alla diagnospapper. Jag vet att det var jag som var fel.
Jag önskar vi sågs en gång till, en sista gång. Jag önskar att Du knullade mig hårt och brutalt och slet av mig all den här jävla ångesten.
Jag önskar Du ringde en gång till, att Du sa dom där rätta orden som vände allt rätt igen.
Det är inget att dölja, jag har inget att förlora.
Jag önskar att mitt liv vore läppglans och Fridatidnigar så jag slapp bry mig om verkligheten.
I alla fall den här verkligheten. Den kan fan suga min kewk.
Alla vägar leder hit och hur mycket jag än letar så hittar jag inget som hjälper.
Jag behöver en bra paroll, nånting att tro på, nåt som tar mig en bit över noll.Och jag lovar att nåt sånt finns inte här.
Men jag vill bara skära bort all min meningslöshet.
Jag vill vill bara skära bort all min omänsklighet.
Jag vill skära sönder mina armar i jakt på nåt Du glömt kvar under min hud.
Jag vill knarka, supa, knulla, käka pizza, suga kuk ALLT. Allt för att få bort Dig från min hud.
Samtidigt som jag vill ha Dig där, jag vill ha Dig överallt. Men jag vill ha Dig på riktigt, allt är bara i mitt huvud.
I alla fall den här verkligheten. Den kan fan suga min kewk.
Alla vägar leder hit och hur mycket jag än letar så hittar jag inget som hjälper.
Jag behöver en bra paroll, nånting att tro på, nåt som tar mig en bit över noll.Och jag lovar att nåt sånt finns inte här.
Men jag vill bara skära bort all min meningslöshet.
Jag vill vill bara skära bort all min omänsklighet.
Jag vill skära sönder mina armar i jakt på nåt Du glömt kvar under min hud.
Jag vill knarka, supa, knulla, käka pizza, suga kuk ALLT. Allt för att få bort Dig från min hud.
Samtidigt som jag vill ha Dig där, jag vill ha Dig överallt. Men jag vill ha Dig på riktigt, allt är bara i mitt huvud.
Jag tivlar mer och mer på en förändring, jag tvivlar mer och mer på att det Du glömt under min hud kommer att försvinna.
För tänk om jag hade rätt? Tänk om det var som jag sa?
För här läker inga sår, jag kan räkna mina stygn hur många gånger som helst, dom är alltid lika många.
Men allt Du var, var en del av mönstret. En del av alla diagnospapper. Jag vet att det var jag som var fel.
Jag önskar vi sågs en gång till, en sista gång. Jag önskar att Du knullade mig hårt och brutalt och slet av mig all den här jävla ångesten.
Jag önskar Du ringde en gång till, att Du sa dom där rätta orden som vände allt rätt igen.
Det är inget att dölja, jag har inget att förlora.
Men Du pratade om nåt jag mist, som om Du pekade på dåren.
Och visst, jag kanske är en dåre, men jag skäms inte. Jag är en idiot.Och jag kan inte höra mina andetag längre.
Jag kan inte känna mitt hjärta slå.
För vad har jag att andas för?
För vad ska mitt hjärta slå?Men jag var aldrig er att sparka på.
Jag var aldrig er att spotta på.
Men glo ni. Glo bäst fan ni vill, det är inte mer än så här. Det finns inget som kan komma in under min hud igen.
Ingen mer än Han - Kung af svår och hans sockersöta lögner om natten då jag var det enda han hade.
Då var allt perfekt. Då var det där med lycka ett faktum.
Och visst, jag kanske är en dåre, men jag skäms inte. Jag är en idiot.Och jag kan inte höra mina andetag längre.
Jag kan inte känna mitt hjärta slå.
För vad har jag att andas för?
För vad ska mitt hjärta slå?Men jag var aldrig er att sparka på.
Jag var aldrig er att spotta på.
Men glo ni. Glo bäst fan ni vill, det är inte mer än så här. Det finns inget som kan komma in under min hud igen.
Ingen mer än Han - Kung af svår och hans sockersöta lögner om natten då jag var det enda han hade.
Då var allt perfekt. Då var det där med lycka ett faktum.
11/05/2007
5 november 2oo7
Dear diary - Misery is a butterfly
Jag har så svårt att sätta ord på saker nu, jag har liksom ingen kontroll över mina tankar längre.
Det är mest panik och spillror överallt, blod, svett och tårar.
Jag hatar att inte ha kontroll - och nu har jag tappat allt sånt. Jag är rädd för att somna, eller förväntansfull. Jag vet inte. Jag vill eller vill inte drömma om Dig, och oss om er och allt som hänt.
Vart ska jag ta vägen nu? Jag har inga planer alls, ingen strategi. Jag skulle lämna allt och aldrig mer komma tillbaka, men jag vill så gärna se förändringen som jag vet måste komma. Det är mot naturens och alla gudars lagar att det ska vara så här.
Men hur ska jag kunna se någon i ögonen och säga att det inte spelar roll, när det spelar roll? Det spelar en stor jävla roll.
Jag har tappat mig själv igen, jag har förlorat allt. Det finns inget att rädda, inget att söka, inget att vinna. Det är ju över nu, redan här är det slut.
Jag har letat skatter vid regnbågens slut, jag har tillåtit mig att hoppas, att falla, jag har hållit i lyckan och tappat den.
Det finns inga ord som hjälper, det finns ingen stans att fly.
Men jag rymmer hemifrån, försvinner iväg. Mina planer kan ingen ta ifrån mig.
Men jag ber dig nu, jag ber dig om du finns, att komma ner från dina jävla moln och ge mig en förklaring.
Varför just jag? Varför just nu och igen? Varför gör du så här? Varför gör Han så här?
Jag saknar Kung af svår och hans händer mot min kropp.
Jag saknar Kung af svår och hans ord i mina öron.
Jag saknar Kung af svår och hans jävla lögner.
Och folk säger: titta på den clownen, hon är alltid så där. Men ni kan inte avgöra vad.
Jag har så svårt att sätta ord på saker nu, jag har liksom ingen kontroll över mina tankar längre.
Det är mest panik och spillror överallt, blod, svett och tårar.
Jag hatar att inte ha kontroll - och nu har jag tappat allt sånt. Jag är rädd för att somna, eller förväntansfull. Jag vet inte. Jag vill eller vill inte drömma om Dig, och oss om er och allt som hänt.
Vart ska jag ta vägen nu? Jag har inga planer alls, ingen strategi. Jag skulle lämna allt och aldrig mer komma tillbaka, men jag vill så gärna se förändringen som jag vet måste komma. Det är mot naturens och alla gudars lagar att det ska vara så här.
Men hur ska jag kunna se någon i ögonen och säga att det inte spelar roll, när det spelar roll? Det spelar en stor jävla roll.
Jag har tappat mig själv igen, jag har förlorat allt. Det finns inget att rädda, inget att söka, inget att vinna. Det är ju över nu, redan här är det slut.
Jag har letat skatter vid regnbågens slut, jag har tillåtit mig att hoppas, att falla, jag har hållit i lyckan och tappat den.
Det finns inga ord som hjälper, det finns ingen stans att fly.
Men jag rymmer hemifrån, försvinner iväg. Mina planer kan ingen ta ifrån mig.
Men jag ber dig nu, jag ber dig om du finns, att komma ner från dina jävla moln och ge mig en förklaring.
Varför just jag? Varför just nu och igen? Varför gör du så här? Varför gör Han så här?
Jag saknar Kung af svår och hans händer mot min kropp.
Jag saknar Kung af svår och hans ord i mina öron.
Jag saknar Kung af svår och hans jävla lögner.
Och folk säger: titta på den clownen, hon är alltid så där. Men ni kan inte avgöra vad.
11/04/2007
4 november 2oo7
Dear diary - Livet är dom nätter då jag inte kan sova.
- Varför gör du så här? Vad är det du försöker uppnå?
- Jag leker med döden, det är det droger är tillför.
Det finns inget här att rädda, ta Dina minnen och försvinn ur mitt liv, älskade, älskade Du.
- Varför gör du så här? Vad är det du försöker uppnå?
- Jag leker med döden, det är det droger är tillför.
Det finns inget här att rädda, ta Dina minnen och försvinn ur mitt liv, älskade, älskade Du.
11/01/2007
1 november 2oo7
Dear diary - And when I lose myself I think of you
Jag förlorar förståndet. Det kryper på väggarna nu. Igen. Igenigenigen.
Allt är så dumt. Jag är så dum. Hur kunde jag någonsin tro att Han skulle vilja någon som mig? Och att en sån som jag skulle kunna göra Honom lycklig?
Idioti är vad det är. Och nätter som denna slår det mig som ett knytnävslag i magen. Over and over again.
Jag förlorar förståndet. Det kryper på väggarna nu. Igen. Igenigenigen.
Allt är så dumt. Jag är så dum. Hur kunde jag någonsin tro att Han skulle vilja någon som mig? Och att en sån som jag skulle kunna göra Honom lycklig?
Idioti är vad det är. Och nätter som denna slår det mig som ett knytnävslag i magen. Over and over again.
1 november 2oo7
Dear diary
Kan Du någonsin förlåta min dumhet? Jag kan inte glömma Dig eller låta Dig va.
Jag kan inte dränka minnet av Dig med något alls. Och allt blir bara värre.
Men jag visste ju det här, precis som Du. Så kan Du förlåta min dumhet?
Kan Du någonsin förlåta min dumhet? Jag kan inte glömma Dig eller låta Dig va.
Jag kan inte dränka minnet av Dig med något alls. Och allt blir bara värre.
Men jag visste ju det här, precis som Du. Så kan Du förlåta min dumhet?
10/27/2007
27 oktober 2oo7
Dear diary
Jag hoppas du är nöjdare nu än du va. Jag hoppas du vaknat efter kraschen och byggt dig igen.
Det är inte ilska jag känner, mer svek. Du ljög mig rätt upp i ansiktet.
Men farväl kung af svår, tack för nattens alla lögner, tack för tidens lidande, tack för det som ömmar och tack för dagens alla sprickor.
Jag måste slicka mina sår, jag måste göra nåt nytt. Men jag ångrar inga steg vid din sida, jag ångrar inga pengar jag spenderat, jag ångrar inga timmar jag väntat. Det var värt varenda sekund, det var värt vart enda öre, det var värt vartenda hugg.
Jag kan knappt bärga mig nu. Snart är det dags. Snart är jag fri.
Jag hoppas du är nöjdare nu än du va. Jag hoppas du vaknat efter kraschen och byggt dig igen.
Det är inte ilska jag känner, mer svek. Du ljög mig rätt upp i ansiktet.
Men farväl kung af svår, tack för nattens alla lögner, tack för tidens lidande, tack för det som ömmar och tack för dagens alla sprickor.
Jag måste slicka mina sår, jag måste göra nåt nytt. Men jag ångrar inga steg vid din sida, jag ångrar inga pengar jag spenderat, jag ångrar inga timmar jag väntat. Det var värt varenda sekund, det var värt vart enda öre, det var värt vartenda hugg.
Jag kan knappt bärga mig nu. Snart är det dags. Snart är jag fri.
10/26/2007
26 oktober 2oo7
Dear diary - Dom pratade om uppehåll, jag tänkte uppehåll är bra med jag skulle hellre se en riktigt bra förklaring.
Jag önskar att jag hade nåt att skriva, eller en riktigt bra förklaring på varför mitt liv rasar samman.
Men det har jag inte, jag kan inte förklara nåt, det började på tok för längesen. Jag minns inte att jag mått riktigt bra och jag minns inte hur jag i så fall lyckades med det.
Och hur ska jag förklara dom här stora svarta hålen som växer i och framför mig.
Rösterna gnager på i mitt huvud om att jag vet vad som måste göras, och jag vet, jag håller ju på, jag väntar bara på rätt tillfälle.
Snart så...
Men jag vet inte hur jag ska bära mig åt just nu, det ömmar och svider. Jag vill bara ha någon, någon sån där självklar vapendragare.
Men trotts folk ord om att "du kan alltid ringa" så förmår jag mig inte, det är nåt någonstans i mitt huvud som inte ser det självklart.
Jag kan inte formulera mig. Jag kan inte bita ihop och sparka, jag kan inte se konturer och jag kan inte andas.
Allt är tungt och svår, snåriga vägar är nu inte ens synliga. Jag vet inte vart ifrån jag kom eller vart jag är på väg.
Det är inte långt kvar i alla fall, snart tar skogen slut och där slutar allt.
Jag önskar att jag hade nåt att skriva, eller en riktigt bra förklaring på varför mitt liv rasar samman.
Men det har jag inte, jag kan inte förklara nåt, det började på tok för längesen. Jag minns inte att jag mått riktigt bra och jag minns inte hur jag i så fall lyckades med det.
Och hur ska jag förklara dom här stora svarta hålen som växer i och framför mig.
Rösterna gnager på i mitt huvud om att jag vet vad som måste göras, och jag vet, jag håller ju på, jag väntar bara på rätt tillfälle.
Snart så...
Men jag vet inte hur jag ska bära mig åt just nu, det ömmar och svider. Jag vill bara ha någon, någon sån där självklar vapendragare.
Men trotts folk ord om att "du kan alltid ringa" så förmår jag mig inte, det är nåt någonstans i mitt huvud som inte ser det självklart.
Jag kan inte formulera mig. Jag kan inte bita ihop och sparka, jag kan inte se konturer och jag kan inte andas.
Allt är tungt och svår, snåriga vägar är nu inte ens synliga. Jag vet inte vart ifrån jag kom eller vart jag är på väg.
Det är inte långt kvar i alla fall, snart tar skogen slut och där slutar allt.
10/23/2007
23 oktober 2oo7
Dear diary - Sent
Det var jag och Kung af svår på en väg mitt i stan,
vi skulle hem och vara sams.
Det, började lite knackigt, men det sluta som det ska.
Han sa: Det är inte som du tror,
det blir aldrig som det ska,
jag har försökt å va en sån,
men det är bara å låta mig va.
Men jag vill inte bli en sån som låter allt va.
För jag har aldrig trott på sånt.
Att bara ge upp, men jag gör det jämt ändå.
Det är nåt som segrar - och det är inte jag.
Men ändå, där vi gick, det funka bra,
det var inget som låg i luften just idag.
Men nu och här klättrar mina tankar på väggarna.
Jag har hört nåt om sunt förnuft,
nåt om att börja om, men det har väl aldrig hjälp nån
och vad att börja om när allt ändå redan tagit slut.
Och tiden går, men jag känner inga sår läka.
Tiden går bäst fan den vill, jag är fortfarande kvar på ruta Dig,
jag kan inte börja om och leva utan dig,
det kanske passar nån men inte mig.
Jag ville nåt med Dig,
nu får jag stå mitt kasst.
Det var inte där och det var inget för Kung af svår.
Men nu och här klättrar mina tankar på väggarna.
Jag har hört nåt om sunt förnuft,
nåt om att börja om, men det har väl aldrig hjälpt nån
och vad att börja om när allt ändå redan tagit slut.
Slående likt nåt Winnerbäck skulle skriva, det var det inte, det var jag.
Jag har tönt skrivet i pannan på mig. Det är för mycket fel längs min ryggrad nu.
Det var jag och Kung af svår på en väg mitt i stan,
vi skulle hem och vara sams.
Det, började lite knackigt, men det sluta som det ska.
Han sa: Det är inte som du tror,
det blir aldrig som det ska,
jag har försökt å va en sån,
men det är bara å låta mig va.
Men jag vill inte bli en sån som låter allt va.
För jag har aldrig trott på sånt.
Att bara ge upp, men jag gör det jämt ändå.
Det är nåt som segrar - och det är inte jag.
Men ändå, där vi gick, det funka bra,
det var inget som låg i luften just idag.
Men nu och här klättrar mina tankar på väggarna.
Jag har hört nåt om sunt förnuft,
nåt om att börja om, men det har väl aldrig hjälp nån
och vad att börja om när allt ändå redan tagit slut.
Och tiden går, men jag känner inga sår läka.
Tiden går bäst fan den vill, jag är fortfarande kvar på ruta Dig,
jag kan inte börja om och leva utan dig,
det kanske passar nån men inte mig.
Jag ville nåt med Dig,
nu får jag stå mitt kasst.
Det var inte där och det var inget för Kung af svår.
Men nu och här klättrar mina tankar på väggarna.
Jag har hört nåt om sunt förnuft,
nåt om att börja om, men det har väl aldrig hjälpt nån
och vad att börja om när allt ändå redan tagit slut.
Slående likt nåt Winnerbäck skulle skriva, det var det inte, det var jag.
Jag har tönt skrivet i pannan på mig. Det är för mycket fel längs min ryggrad nu.
10/13/2007
13 oktober 2oo7
Dear diary - Och jag vet ingenting om att vara hel, men jag går sönder när jag tänker på Dig.
Jag kan inte sova alls, och inte äta. Varje natt när jag släcker lampan gråter jag som en idiot i flera timmar medan mina tankar klättrar längs väggarna här.
Jag saknar dina sinnen och dina händer.
Men du vill fan inte ens diskutera saken, du är inte alls intresserad av att höra varför jag tvivlar. Varför är du inte det för? För att du faktiskt inte alls är ledsen över att det blev så här, du kanske rent av tycker att det är rätt najs att jag gjorde det så du slapp?
Prata med mig för i helvete!
Allt är uppochner nu, hullerombuller. Jag bara orkar inte. Jag bara ser inte längre. Det är liksom, mörkt och jävligt outhärdligt.
Men jag kommer ringa dig ikväll, du får svara om du vill
Jag kan inte sova alls, och inte äta. Varje natt när jag släcker lampan gråter jag som en idiot i flera timmar medan mina tankar klättrar längs väggarna här.
Jag saknar dina sinnen och dina händer.
Men du vill fan inte ens diskutera saken, du är inte alls intresserad av att höra varför jag tvivlar. Varför är du inte det för? För att du faktiskt inte alls är ledsen över att det blev så här, du kanske rent av tycker att det är rätt najs att jag gjorde det så du slapp?
Prata med mig för i helvete!
Allt är uppochner nu, hullerombuller. Jag bara orkar inte. Jag bara ser inte längre. Det är liksom, mörkt och jävligt outhärdligt.
Men jag kommer ringa dig ikväll, du får svara om du vill
10/12/2007
12 oktober 2oo7
Dear diary
Jag tog den fega vägen. Den fega lösningen. Du kommer aldrig få reda på det. Du vill förmodligen inte se mig mer...
Du anar inte hur ont det gör. Det gör så jävla ont...
Men jag ska skära sönder mina armar i jakt på någonting Du glömt kvar under min hud.
Jag tog den fega vägen. Den fega lösningen. Du kommer aldrig få reda på det. Du vill förmodligen inte se mig mer...
Du anar inte hur ont det gör. Det gör så jävla ont...
Men jag ska skära sönder mina armar i jakt på någonting Du glömt kvar under min hud.
12 oktober 2oo7
Dear diary - Du skär
Jag var kär i idén om Dig långt innan dess, så när jag såg Dig komma i blåsten med kläderna på sne och håret på sned. Det var mer än jag tålde.
Du sa: vems hår är gjort för sånt här, är det inte typiskt när man äntligen gjort sig lite fin men en främling så söt som du och en sax fixar allt.
Och plötsligt satt Du där i ditt kök som en olycklig ängel i jeans och t-shirt och alldeles för nära och jag hade aldrig sett något så vackert.
Du skär, skär som en laser och jag har inget vettigt försvar. Att ens försöka värja sig saknar mening, för Du skär. Skär som en laser och jag förlorar hur jag än gör. För Du inte är inte nån som man låser in och inte nån som man har.
Men när allt tog slut så försvann Du och enda sedan dess har jag dansat omkring på gator och in i sovrum, med ett halvt hjärta och mätt alla efter Dig och ingen är nåt att ha.
Och Du kan inte bara lämna mig så här och tro att jag inte ska falla, för jag vet att jag kommer falla.
Du skär, skär som en laser och jag har inget vettigt försvar. Att ens försöka värja sig saknar mening, för Du skär.
Skär som en laser och jag förlorar hur jag än gör. För Du är inte nån som man låser in och inte nån som man har.
I min fredagen-den-13-bok står det om Dig. Och bara om Dig. Från början till slut, men jag tänker inte ge upp det här. Då måste jag ge upp mitt eget liv. Bit ihop och sparka.Men jag vägrar... Jag ger inte upp Dig. Du är svår att leva med och omöjlig att leva utan.
Du sa: vems hår är gjort för sånt här, är det inte typiskt när man äntligen gjort sig lite fin men en främling så söt som du och en sax fixar allt.
Och plötsligt satt Du där i ditt kök som en olycklig ängel i jeans och t-shirt och alldeles för nära och jag hade aldrig sett något så vackert.
Du skär, skär som en laser och jag har inget vettigt försvar. Att ens försöka värja sig saknar mening, för Du skär. Skär som en laser och jag förlorar hur jag än gör. För Du inte är inte nån som man låser in och inte nån som man har.
Men när allt tog slut så försvann Du och enda sedan dess har jag dansat omkring på gator och in i sovrum, med ett halvt hjärta och mätt alla efter Dig och ingen är nåt att ha.
Och Du kan inte bara lämna mig så här och tro att jag inte ska falla, för jag vet att jag kommer falla.
Du skär, skär som en laser och jag har inget vettigt försvar. Att ens försöka värja sig saknar mening, för Du skär.
Skär som en laser och jag förlorar hur jag än gör. För Du är inte nån som man låser in och inte nån som man har.
I min fredagen-den-13-bok står det om Dig. Och bara om Dig. Från början till slut, men jag tänker inte ge upp det här. Då måste jag ge upp mitt eget liv. Bit ihop och sparka.Men jag vägrar... Jag ger inte upp Dig. Du är svår att leva med och omöjlig att leva utan.
10/11/2007
11 oktober 2oo7
Dear diary- Förblöter, förblöter, FÖRBLÖTER!
Jag har typ inte gråtit så här mycket i hela mitt liv, och jag har typ inte blödigt så här mycket.
Hela jag är ett öppet jävla sår, som jag sitter och strör salt i. Jag kan inte klara det här, jag kan faktiskt inte det.
Det går ju, sen, eller hur? Men hur fan ska jag klara mig dit? Det gör jag bah inte, jag fixart inte. Jag ger upp. Igen, det är fan det ända jag kan. Ge, förlora, vara sämst och dö.
Farväl världen.
Jag har typ inte gråtit så här mycket i hela mitt liv, och jag har typ inte blödigt så här mycket.
Hela jag är ett öppet jävla sår, som jag sitter och strör salt i. Jag kan inte klara det här, jag kan faktiskt inte det.
Det går ju, sen, eller hur? Men hur fan ska jag klara mig dit? Det gör jag bah inte, jag fixart inte. Jag ger upp. Igen, det är fan det ända jag kan. Ge, förlora, vara sämst och dö.
Farväl världen.
10/08/2007
8 oktober 2oo7
Dear diary
Jag vet inte vad som händer just nu. Jag har en sån outhärdligt konstig känsla i magen, som om nåt är så jävla fel.
Dessutom har jag dåligt samvete, men jag vet inte för vad? Kanske för att jag håller på att tillåta mig själv att ge upp.
Jag hoppas så innerligt att jag har fel. Men när/om jag skickar det där brevet är det över. Telefonen kommer sluta ringa, min hjärta kommer sluta bulta, ingenting kommer betyda på samma sätt igen.
Igår kunde jag inte sova, jag låg och hyperventilerade och trodde att jag skulle dö. Jag hade sådan jävla ångest.
Sen ringde jag min über trötta broder, han sa inte så mycket vettigt alls, men det var skönt att höra hans röst där i andra änden i alla fall. Han är bra. Faktiskt bäst.
Men seriöst, alla jävla misslyckanden läggs på hög här. Ingen kommer bli förvånad, det är ju så typiskt mig.
Jag borde ge mig nu, ge upp det här, stoppa till, stänga och låsa. Inte jaga nåt jag inte ens tillåter mig att tro på.
Snart kommer jag att kollapsa, snart kommer klumpen i min hals att explodera och jag kommer gråta och slå huvudet i väggen.
Allt är benvita låga, kalla korridorer där jag går och ber och bits och slår.
Jag vet inte vad jag vill ha, jag vet inte vad jag verkligen borde göra nu. Jag har ingen aning. Och du kommer inte ner från din jävla piedestal och gör nåt för att hjälpa mig heller.
Men jag vet. Jag kommer skriva ett brev till, massor till, jag kommer läsa dom och om och om igen, jag kommer gråta, precis som igår, men jag kommer aldrig posta dom.
Jag har redan slitit mitt hjärta ur min kropp och bröstkorg, organ överlever inte så länge utanför kroppen.
Ta det, eller låt det dö. Fan vad jag önskar att valet var ditt.
Jag vet inte vad som händer just nu. Jag har en sån outhärdligt konstig känsla i magen, som om nåt är så jävla fel.
Dessutom har jag dåligt samvete, men jag vet inte för vad? Kanske för att jag håller på att tillåta mig själv att ge upp.
Jag hoppas så innerligt att jag har fel. Men när/om jag skickar det där brevet är det över. Telefonen kommer sluta ringa, min hjärta kommer sluta bulta, ingenting kommer betyda på samma sätt igen.
Igår kunde jag inte sova, jag låg och hyperventilerade och trodde att jag skulle dö. Jag hade sådan jävla ångest.
Sen ringde jag min über trötta broder, han sa inte så mycket vettigt alls, men det var skönt att höra hans röst där i andra änden i alla fall. Han är bra. Faktiskt bäst.
Men seriöst, alla jävla misslyckanden läggs på hög här. Ingen kommer bli förvånad, det är ju så typiskt mig.
Jag borde ge mig nu, ge upp det här, stoppa till, stänga och låsa. Inte jaga nåt jag inte ens tillåter mig att tro på.
Snart kommer jag att kollapsa, snart kommer klumpen i min hals att explodera och jag kommer gråta och slå huvudet i väggen.
Allt är benvita låga, kalla korridorer där jag går och ber och bits och slår.
Jag vet inte vad jag vill ha, jag vet inte vad jag verkligen borde göra nu. Jag har ingen aning. Och du kommer inte ner från din jävla piedestal och gör nåt för att hjälpa mig heller.
Men jag vet. Jag kommer skriva ett brev till, massor till, jag kommer läsa dom och om och om igen, jag kommer gråta, precis som igår, men jag kommer aldrig posta dom.
Jag har redan slitit mitt hjärta ur min kropp och bröstkorg, organ överlever inte så länge utanför kroppen.
Ta det, eller låt det dö. Fan vad jag önskar att valet var ditt.
9/15/2007
15 september 2oo7
Dear diary - Vingslag
Du sover nu och jag fick inget svar på mina frågor.
Sex, drugs and rock 'n' roll - är det de enda som betyder för Dig?
Jag kan inte vara rätt om Du inte blir lycklig/lyckligare av mig.
Nu är jag på så jävla kasst humör, skjut mig i huvudet, snälla!
Du sover nu och jag fick inget svar på mina frågor.
Sex, drugs and rock 'n' roll - är det de enda som betyder för Dig?
Jag kan inte vara rätt om Du inte blir lycklig/lyckligare av mig.
Nu är jag på så jävla kasst humör, skjut mig i huvudet, snälla!
9/11/2007
11 september 2oo7
Dear diary - Så konstigt yr
Jag mår så konstigt, så konstigt yr, så konstig svag, så konstigt bara.
Det är som om jag inte får lägga mig ner, för det skulle vara att ge upp. Att om jag la mig ner så skulle jag sluta existera och glömmas bort.
Nästan hela mitt liv har kämpat för saker, varit arg över något, jämt. Det har varit min barndom, min olojala vänner, min egen olojalitet, andras och mina egna svek, kampen mot vuxenvärldens det-är-en-fas-som-går-över begrepp, kärleken och tilltron till den och socialen.
Nu är allt stilla. Jag har min kärlek, jag har mina morföräldrar som vårdnadshavare, jag slipper skolan, jag får supa hur mycket jag vill och jag är pank.
Men jag har ingen anledning att gå upp på morgnarna, jag trodde lycka/stillhet var något annat. Jag trodde det skulle kännas annorlunda.
Det enda som håller mig vid ytan är Söuth, jaja, jag vet, oj va skitfånigt, men det är ju så.
Det enda jag ser fram emot är kvällarna då han brukar ringa och helgerna då jag förhoppningsvis får träffa honom.
Med honom är allt åtminstone bra... Tror jag i alla fall - när han håller om mig är jag perfekt och oförstörbar.
Annars är det misslyckat, missanpassat, hopplöst, neråtgång.
Jag vet inte, men jag orkar inte hålla mig själv vid liv just nu. Jag vill bara dra ur alla sladdar och gå tillbaka därifrån jag kom.
Jag mår så konstigt, så konstigt yr, så konstig svag, så konstigt bara.
Det är som om jag inte får lägga mig ner, för det skulle vara att ge upp. Att om jag la mig ner så skulle jag sluta existera och glömmas bort.
Nästan hela mitt liv har kämpat för saker, varit arg över något, jämt. Det har varit min barndom, min olojala vänner, min egen olojalitet, andras och mina egna svek, kampen mot vuxenvärldens det-är-en-fas-som-går-över begrepp, kärleken och tilltron till den och socialen.
Nu är allt stilla. Jag har min kärlek, jag har mina morföräldrar som vårdnadshavare, jag slipper skolan, jag får supa hur mycket jag vill och jag är pank.
Men jag har ingen anledning att gå upp på morgnarna, jag trodde lycka/stillhet var något annat. Jag trodde det skulle kännas annorlunda.
Det enda som håller mig vid ytan är Söuth, jaja, jag vet, oj va skitfånigt, men det är ju så.
Det enda jag ser fram emot är kvällarna då han brukar ringa och helgerna då jag förhoppningsvis får träffa honom.
Med honom är allt åtminstone bra... Tror jag i alla fall - när han håller om mig är jag perfekt och oförstörbar.
Annars är det misslyckat, missanpassat, hopplöst, neråtgång.
Jag vet inte, men jag orkar inte hålla mig själv vid liv just nu. Jag vill bara dra ur alla sladdar och gå tillbaka därifrån jag kom.
8/30/2007
30 augusti 2oo7
Dear Diary
Jag är för trött nu, jag orkar inte ta till några knep. Jag orkar inte låtsas och jag orkar inte be.
Drömmar är för färskingar och tiden rinner som vatten i Nigeriafallet.
Hur långt är Du beredd att gå för min skull? Hur många varv skulle Du klara?
Hur många nattliga samtal skulle Du besvara och hur många gånger skulle Du låta mig gråta ut mot din axel?
Hur många gånger skulle Du sätta dig på den där bussen? Och hur många gånger skulle Du öppna din dörr för mig?
Jag tror Du har någon Du skulle ringa om jag inte fanns.
Men jag orkar inte ta till några knep. Inte nu. Jag skulle fastna i min ensamhet igen - om Du lämna mig nu.
Och jag vill så gärna så ofta vara så nära. Närmre än jag kanske får.
Jag skulle andas i det tomrum som blir över - om Du lämnar mig nu.
Jag vet att jag rör till det, jag vet att jag fuckar upp saker i mitt huvud.
Det var gnistrande dimma igen. Det var dom dära tabletterna, den där festen, den där gången för längesen och way to much alkohol.
Det var misstag på misstag, det var ofantliga mängder misslyckanden.
Det var fel varenda gång, vart enda steg, var enda rörelse. Allt var fel.
Jag har ljugit så jag trott mig själv, jag har gjort allt som min bror sa att jag inte fick.
Jag skulle kanske kunna säga att jag älskar Dig. Fast inte än. Jag kan där emot säga att jag älskar allt jag vet om Dig så här långt.
Jag saknar Dina händer mot min kropp, jag saknar Dina armar omkring mig, jag saknar Dina andetag. Men framför allt saknar jag den där blicken Du ger mig när vi ligger bredvid varandra.
Och kanske mest av allt saknar jag svaren på alla mina frågor.
Jag är för trött nu, jag orkar inte ta till några knep. Jag orkar inte låtsas och jag orkar inte be.
Drömmar är för färskingar och tiden rinner som vatten i Nigeriafallet.
Hur långt är Du beredd att gå för min skull? Hur många varv skulle Du klara?
Hur många nattliga samtal skulle Du besvara och hur många gånger skulle Du låta mig gråta ut mot din axel?
Hur många gånger skulle Du sätta dig på den där bussen? Och hur många gånger skulle Du öppna din dörr för mig?
Jag tror Du har någon Du skulle ringa om jag inte fanns.
Men jag orkar inte ta till några knep. Inte nu. Jag skulle fastna i min ensamhet igen - om Du lämna mig nu.
Och jag vill så gärna så ofta vara så nära. Närmre än jag kanske får.
Jag skulle andas i det tomrum som blir över - om Du lämnar mig nu.
Jag vet att jag rör till det, jag vet att jag fuckar upp saker i mitt huvud.
Det var gnistrande dimma igen. Det var dom dära tabletterna, den där festen, den där gången för längesen och way to much alkohol.
Det var misstag på misstag, det var ofantliga mängder misslyckanden.
Det var fel varenda gång, vart enda steg, var enda rörelse. Allt var fel.
Jag har ljugit så jag trott mig själv, jag har gjort allt som min bror sa att jag inte fick.
Jag skulle kanske kunna säga att jag älskar Dig. Fast inte än. Jag kan där emot säga att jag älskar allt jag vet om Dig så här långt.
Jag saknar Dina händer mot min kropp, jag saknar Dina armar omkring mig, jag saknar Dina andetag. Men framför allt saknar jag den där blicken Du ger mig när vi ligger bredvid varandra.
Och kanske mest av allt saknar jag svaren på alla mina frågor.
8/26/2007
26 augusti 2oo7
Dear diary
Hela grejen var att jag var så nervös där jag satt och väntade och längtade.
Fett nervös.
Jag vet dock inte inte för vad jag var nervös. Men några timmar senare när jag låg och drog mina fingrar försiktigt över hela hans kropp så slog det mig att han är så vacker. Helt perfekt i mina ögon. Det var som om tiden stod lite still av sig, eller i alla fall inte spelade någon roll. Inte då. Och jag kände mig helt hög och konstig.
När jag sedan vände mig om och han la sina armar om mig sa jag
- Jag vill alltid ha det så här...
- Hur då?
- Så här...
Och jag var som tokig, jag trodde jag skulle förintas, som en vampyr i dagsljus ungefär, om han inte höll om mig. Eller om jag inte fick röra vid någonting på hans kropp, jag var tvungen att ha handen på hans axel. Jag vill ju inte bli aska liksom.
Nu känner jag en viss oro, dels för att jag kanske va något jobbig när jag började gny som en hund om han flyttade på sig, dels för att jag lyckades hålla honom kvar till kvart över nio på kvällen fast han ska upp tidigt och jobba, dels för att det här urartar till ett skitfånig "åh jag är så kär" inlägg. Jag hatar att skriva sådana inlägg. Jag gör det jämt ändå.
Men jag måste sortera och tänka igenom. Reda ut lite grann. Reda upp i min hjärna, annars svämmar den över.
Och det är typ ingen som läser den här bloggen i alla fall.
Och just nu känner jag mig helt tom. Jag vet inte riktigt hur jag ska andas känns det som. Ingenting lockar mig direkt.
Jag har dessutom träningsvärk i mina ben.
Och btw: Lucky Star kom tydligen på 2:a plats i bollochbirakuppen och så säger vi grattis krappar, fy va bra jobbat av er osv.
Och så säger vi: fy kapten Bucka hans för sin icke närvaro.
Och förresten: eh, hejdå.
Hela grejen var att jag var så nervös där jag satt och väntade och längtade.
Fett nervös.
Jag vet dock inte inte för vad jag var nervös. Men några timmar senare när jag låg och drog mina fingrar försiktigt över hela hans kropp så slog det mig att han är så vacker. Helt perfekt i mina ögon. Det var som om tiden stod lite still av sig, eller i alla fall inte spelade någon roll. Inte då. Och jag kände mig helt hög och konstig.
När jag sedan vände mig om och han la sina armar om mig sa jag
- Jag vill alltid ha det så här...
- Hur då?
- Så här...
Och jag var som tokig, jag trodde jag skulle förintas, som en vampyr i dagsljus ungefär, om han inte höll om mig. Eller om jag inte fick röra vid någonting på hans kropp, jag var tvungen att ha handen på hans axel. Jag vill ju inte bli aska liksom.
Nu känner jag en viss oro, dels för att jag kanske va något jobbig när jag började gny som en hund om han flyttade på sig, dels för att jag lyckades hålla honom kvar till kvart över nio på kvällen fast han ska upp tidigt och jobba, dels för att det här urartar till ett skitfånig "åh jag är så kär" inlägg. Jag hatar att skriva sådana inlägg. Jag gör det jämt ändå.
Men jag måste sortera och tänka igenom. Reda ut lite grann. Reda upp i min hjärna, annars svämmar den över.
Och det är typ ingen som läser den här bloggen i alla fall.
Och just nu känner jag mig helt tom. Jag vet inte riktigt hur jag ska andas känns det som. Ingenting lockar mig direkt.
Jag har dessutom träningsvärk i mina ben.
Och btw: Lucky Star kom tydligen på 2:a plats i bollochbirakuppen och så säger vi grattis krappar, fy va bra jobbat av er osv.
Och så säger vi: fy kapten Bucka hans för sin icke närvaro.
Och förresten: eh, hejdå.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
