11 september 2oo7

 Dear diary - Så konstigt yr

Jag mår så konstigt, så konstigt yr, så konstig svag, så konstigt bara.
Det är som om jag inte får lägga mig ner, för det skulle vara att ge upp. Att om jag la mig ner så skulle jag sluta existera och glömmas bort.
Nästan hela mitt liv har kämpat för saker, varit arg över något, jämt. Det har varit min barndom, min olojala vänner, min egen olojalitet, andras och mina egna svek, kampen mot vuxenvärldens det-är-en-fas-som-går-över begrepp, kärleken och tilltron till den och socialen.
Nu är allt stilla. Jag har min kärlek, jag har mina morföräldrar som vårdnadshavare, jag slipper skolan, jag får supa hur mycket jag vill och jag är pank.
Men jag har ingen anledning att gå upp på morgnarna, jag trodde lycka/stillhet var något annat. Jag trodde det skulle kännas annorlunda.
Det enda som håller mig vid ytan är Söuth, jaja, jag vet, oj va skitfånigt, men det är ju så.
Det enda jag ser fram emot är kvällarna då han brukar ringa och helgerna då jag förhoppningsvis får träffa honom.
Med honom är allt åtminstone bra... Tror jag i alla fall - när han håller om mig är jag perfekt och oförstörbar.
Annars är det misslyckat, missanpassat, hopplöst, neråtgång.
Jag vet inte, men jag orkar inte hålla mig själv vid liv just nu. Jag vill bara dra ur alla sladdar och gå tillbaka därifrån jag kom.