17 december 2oo7

Dear diary

Jag vet att det måste vara Din tur nu. Jag har redan gått för många varv.
Sms, msn, sms, msn, random-communitys, msn, sms.
Det måste vara Din tur. Klart det är.
Men varför kastar Du aldrig? Varför slänger Du inte orden i mitt ansikte så jag åtminstone vet?

Jag begär egentligen ingenting av Dig, jag begär att Ditt humör mot mig ska vara någorlunda jämt.
Jag vill bara att Du ska svara när jag pratar med mig. Varför måste Du vara så skiftande?
Men självklart förstår jag att jag har anledning denna gång.
Jag vet att Du tycker jag varit nojjig, att jag överdriver, överreagerar, låter min störning ta över.
Men den tar inte över någonting, den är bara en liten del av mig och ingenting Du kan ha som ursäkt just nu.

Och jag vet. Jag vet att jag missat nåt, men jag försöker ta reda på vad. Du har förbisett det, ignorerat det.
Du måste ta dig själv i kragen, herregud, är Du stum eller?

Jag är ledsen som jag på något vis infekterat Ditt liv. Jag är ledsen om jag aldrig någonsin fick Dig att känna Dig okej.
Jag är ledsen om jag aldrig fick Dig att le. Jag är ledsen om jag aldrig lyckades vara nära på det där bra viset.
Men jag väntar nu. Jag väntar på att Du ringer, skriver, ses.
Jag vet att det kommer ske. Det eller det andra.
Det som innebär att loppet är kört och det aldrig mer kommer finnas någon återvändo.
Det är Din tur nu. Så kasta eller stå över, valet är Ditt.