12 november 2oo7

Dear diary - Det enda som hjälper mot tankar är hud.

Varför kan jag inte vara nöjd med det jag har. Varför kan jag inte bara tacka å ta emot. Varför kan jag inte bara gapa och svälja?
Varför måste jag mäta alla med Dig, varför måste jag leta efter det där lilla extra i folk ögon, varför tycker jag att livet behandlat mig så fruktansvärt orättvist.
????????????????????????????????????????????????????????????????????
Nu har bussarna börjat gå, nu har massa människor redan börjat sina dagar.
Varför kan jag inte glädjas åt att jag överlevt hitintills, varför kan jag inte se fram emot imorgon?
Jag har inget att förlora, jag skulle kunna lämna allt och inte sakna det, förutom Kung af svår då...Fan va trött jag är på mig själv. Jag fattar ingenting. Jag hajar inte en meter...
Vad hände och när? När blev allt så här? När begravde Du en mina under min hud?
När slet Du hjärtat ur min bröstkorg? När bestämde Du att det inte var mig Du ville ha?
När insåg Du att jag aldrig skulle kunna mäta mig med henne?
När blev jag så jävla bitter? Och när blev livet så jävla mörkt?
Vart jag än sätter mina fötter så är det svarta hål i marken, och jag är förlorad en än gång.