8 oktober 2oo7

Dear diary

Jag vet inte vad som händer just nu. Jag har en sån outhärdligt konstig känsla i magen, som om nåt är så jävla fel.
Dessutom har jag dåligt samvete, men jag vet inte för vad? Kanske för att jag håller på att tillåta mig själv att ge upp.
Jag hoppas så innerligt att jag har fel. Men när/om jag skickar det där brevet är det över. Telefonen kommer sluta ringa, min hjärta kommer sluta bulta, ingenting kommer betyda på samma sätt igen.
Igår kunde jag inte sova, jag låg och hyperventilerade och trodde att jag skulle dö. Jag hade sådan jävla ångest.
Sen ringde jag min über trötta broder, han sa inte så mycket vettigt alls, men det var skönt att höra hans röst där i andra änden i alla fall. Han är bra. Faktiskt bäst.
Men seriöst, alla jävla misslyckanden läggs på hög här. Ingen kommer bli förvånad, det är ju så typiskt mig.
Jag borde ge mig nu, ge upp det här, stoppa till, stänga och låsa. Inte jaga nåt jag inte ens tillåter mig att tro på.
Snart kommer jag att kollapsa, snart kommer klumpen i min hals att explodera och jag kommer gråta och slå huvudet i väggen.
Allt är benvita låga, kalla korridorer där jag går och ber och bits och slår.
Jag vet inte vad jag vill ha, jag vet inte vad jag verkligen borde göra nu. Jag har ingen aning. Och du kommer inte ner från din jävla piedestal och gör nåt för att hjälpa mig heller.
Men jag vet. Jag kommer skriva ett brev till, massor till, jag kommer läsa dom och om och om igen, jag kommer gråta, precis som igår, men jag kommer aldrig posta dom.
Jag har redan slitit mitt hjärta ur min kropp och bröstkorg, organ överlever inte så länge utanför kroppen.
Ta det, eller låt det dö. Fan vad jag önskar  att valet var ditt.