30 augusti 2oo7

Dear Diary

Jag är för trött nu, jag orkar inte ta till några knep. Jag orkar inte låtsas och jag orkar inte be.
Drömmar är för färskingar och tiden rinner som vatten i Nigeriafallet.
Hur långt är Du beredd att gå för min skull? Hur många varv skulle Du klara?
Hur många nattliga samtal skulle Du besvara och hur många gånger skulle Du låta mig gråta ut mot din axel?
Hur många gånger skulle Du sätta dig på den där bussen? Och hur många gånger skulle Du öppna din dörr för mig?
Jag tror Du har någon Du skulle ringa om jag inte fanns.
Men jag orkar inte ta till några knep. Inte nu. Jag skulle fastna i min ensamhet igen - om Du lämna mig nu.
Och jag vill så gärna så ofta vara så nära. Närmre än jag kanske får.
Jag skulle andas i det tomrum som blir över - om Du lämnar mig nu.
Jag vet att jag rör till det, jag vet att jag fuckar upp saker i mitt huvud.
Det var gnistrande dimma igen. Det var dom dära tabletterna, den där festen, den där gången för längesen och way to much alkohol.
Det var misstag på misstag, det var ofantliga mängder misslyckanden.
Det var fel varenda gång, vart enda steg, var enda rörelse. Allt var fel.
Jag har ljugit så jag trott mig själv, jag har gjort allt som min bror sa att jag inte fick.
Jag skulle kanske kunna säga att jag älskar Dig. Fast inte än. Jag kan där emot säga att jag älskar allt jag vet om Dig så här långt.
Jag saknar Dina händer mot min kropp, jag saknar Dina armar omkring mig, jag saknar Dina andetag. Men framför allt saknar jag den där blicken Du ger mig när vi ligger bredvid varandra.

Och kanske mest av allt saknar jag svaren på alla mina frågor.