Hela grejen var att jag var så nervös där jag satt och väntade och längtade.
Fett nervös.
Jag vet dock inte inte för vad jag var nervös. Men några timmar senare när jag låg och drog mina fingrar försiktigt över hela hans kropp så slog det mig att han är så vacker. Helt perfekt i mina ögon. Det var som om tiden stod lite still av sig, eller i alla fall inte spelade någon roll. Inte då. Och jag kände mig helt hög och konstig.
När jag sedan vände mig om och han la sina armar om mig sa jag
- Jag vill alltid ha det så här...
- Hur då?
- Så här...
Och jag var som tokig, jag trodde jag skulle förintas, som en vampyr i dagsljus ungefär, om han inte höll om mig. Eller om jag inte fick röra vid någonting på hans kropp, jag var tvungen att ha handen på hans axel. Jag vill ju inte bli aska liksom.
Nu känner jag en viss oro, dels för att jag kanske va något jobbig när jag började gny som en hund om han flyttade på sig, dels för att jag lyckades hålla honom kvar till kvart över nio på kvällen fast han ska upp tidigt och jobba, dels för att det här urartar till ett skitfånig "åh jag är så kär" inlägg. Jag hatar att skriva sådana inlägg. Jag gör det jämt ändå.
Men jag måste sortera och tänka igenom. Reda ut lite grann. Reda upp i min hjärna, annars svämmar den över.
Och det är typ ingen som läser den här bloggen i alla fall.
Och just nu känner jag mig helt tom. Jag vet inte riktigt hur jag ska andas känns det som. Ingenting lockar mig direkt.
Jag har dessutom träningsvärk i mina ben.
Och btw: Lucky Star kom tydligen på 2:a plats i bollochbirakuppen och så säger vi grattis krappar, fy va bra jobbat av er osv.
Och så säger vi: fy kapten Bucka hans för sin icke närvaro.
Och förresten: eh, hejdå.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar