7 november 2oo7

Dear diary - Ögonblick

När jag vände mig om så stod Du där som svaret på alla mina böner, jag vakna dock tvärt ur den sagan när Du gick förbi mig som om jag inte fanns. Inte ens ett hej fick jag, inte ens ett jävla hej...
Om Du är ledsen - gråt.
Om Du är rädd - för vad?
Om Du ångrar dig - säg det.
Om jag har fel - så jag kommer jag ändå aldrig sluta hoppas.Ett ögonblick, det var inte mer än så, det var ett ögonblick då jag inte visste vart jag hörde hemma, vart jag skulle, vilka spår jag lämnat eller vad jag skulle säga. Hela min kropp slutade att fungera.
 Ångestattacken på bussen, var det Du? Var det Du som frammanade den? I mitt undermedvetna, genom vår koppling till varandra?
För jag såg Dig inte, jag visste inte att du satt blått några meter ifrån mig, jag kunde nästan ha sträckt ut handen och tagit på Lycka igen.
Jag hade kunnat tvärstanna på vägen och låtit våra kroppar kollidera, men jag gjorde det inte. Ty, jag är lika rädd som Du, men det var en kraft över mig, jag kunde inte röra mig eller tala.
 Men det kunde Du, Du talade, skrattade och gick, men inte till mig... Hur länge ska jag lida innan Du förstår? Det finns inget mer att förlora, stegen från dig ekar i mitt huvud.
Jag såg Dig idag, Du var lika verklig som löven på marken. Och så nära, jag hade kunnat sträcka ut handen och tagit på Lycka - en gång till.