Jag försöker hitta nåt att jämföra det hela med... Men jag kan inte liksom.. relatera längre.
Igår var jag för deppad för att supa skallen av mig i nån alkholistvarningskrejj. Jag var för deppad för att supa, WHAAT?!
Men, men. Det enda jag kunde tänka på var Kung af svår, olika situationer som aldrig kommer uppstå... Drömscenarion.
Eller dröm och dröm... Bara att vi sågs igen och talade med varandra. Att vi kanske löste nåt, begravde stridsyxan djupt och såg varandra i ögonen.
I natt sköts en man till döds, jag har ingen skuld i det. Men jag har skuld i Dig och i det här.
Borde jag ha sagt något annat? Borde jag gjort något annorlunda? Är bollen egentligen hos mig?
Jag minns på buller, när jag påpekade att vi inte talat med varandra under hela dagen, och Du sa "men jag vågade inte hälsa, ifall jag skulle få värsta dissen tillbaks.... Det var som om du inte såg mig..."
Är det likadant nu? Är det de jag borde tänka på när ödet jävlas arslet av oss på bussen? Är det jag som borde samla mina tankar, vägra paniken och hälsa?
Varför ger ingen mig nåt jävla tecken. Jag vill bara ha nåt, vad som helst, ett bevis på att jag inte är glömd och begraven.
Saknar Du mig ännu? Har jag fortfarande en plats i Ditt huvud? Är det fortfarande mig Du drömmer om? (Som det stod i skinhead barbiedolls gästbok)
Här händer i alla fall ingenting. Jag har nog med chipspåsar för att bygga en by i Afrika, och min käft smakar skit efter all pucko jag druckit. Är det kanske det som är mitt öde nu? Efter Dig. Att jag ska vara fet och äcklig med dålig pucko-andedräkt.
Ingen vill ha mig då, inte ens jag.
Men jag ångrar inga steg vid Din sida, jag vattnar Dina växter igen.
Klockan är sova-för-länge-sen-tajm nu. Men jag kan inte sova, jag drömmer om Dig på nätterna, jag tänker på Dig på dagarna. Fan, försvinn ur mitt huvud.
Men jag fattar inte hur det kan bli så tomt? Jag äcklas av mig själv och min överkonsumtion av frågetecken.
Jag hatar mig själv och mina tafatta försök i att gå vidare. Jag hatar mig själv och mina fåniga förhoppningar om att få röra vid Din hud igen.
Jag hatarhatarhatar mig själv.
26 dagar sen är det. 26 extremt långa jävla dagar sedan vi sist sa något till varandra.
Jag var berädd att sälja min själ till satan för att få Dig att låsa upp.
16 dagar sedan jag senast försökte få tag på Dig...
Jag bara sitter här och strör salt i såren och räknar dagar. Jag bara sitter här och känner hur allt stinker blod och baksmälla.
Jag har fan inte ens känt mitt hjärta slå sen Du sparkade ut mig från Ditt liv.
Men varför svarade du inte? Vad vore så hemskt med att prata sönder alla torra, gråa nätter en gång till?
Den kvällen letade jag efter nycklarna till vapenskåpet.35oknullade jävla dagar.
35 - sen vi knullade
26 - sen vi pratade
16 - sen jag försökte få tag på dig
5 - sen jag såg dig
MEN VEM RÄKNAR
Jag lider för mycket för att det ska vara på riktigt, snart syr jag in mig själv på psyket.. Jag är rädd för mig själv och vad dom säger, jag är rädd för Din tystnad och för folks blickar. Dom sticker i mig, jag vet att jag inte borde prata om Dig. Men jag har inget annat i mitt huvud.
Åh, Kung af svår, ta mig i land!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar