5 november 2oo7

Dear diary - Misery is a butterfly

Jag har så svårt att sätta ord på saker nu, jag har liksom ingen kontroll över mina tankar längre.
Det är mest panik och spillror överallt, blod, svett och tårar.
Jag hatar att inte ha kontroll - och nu har jag tappat allt sånt. Jag är rädd för att somna, eller förväntansfull. Jag vet inte. Jag vill eller vill inte drömma om Dig, och oss om er och allt som hänt.
Vart ska jag ta vägen nu? Jag har inga planer alls, ingen strategi. Jag skulle lämna allt och aldrig mer komma tillbaka, men jag vill så gärna se förändringen som jag vet måste komma. Det är mot naturens och alla gudars lagar att det ska vara så här.

Men hur ska jag kunna se någon i ögonen och säga att det inte spelar roll, när det spelar roll? Det spelar en stor jävla roll.
Jag har tappat mig själv igen, jag har förlorat allt. Det finns inget att rädda, inget att söka, inget att vinna. Det är ju över nu, redan här är det slut.
Jag har letat skatter vid regnbågens slut, jag har tillåtit mig att hoppas, att falla, jag har hållit i lyckan och tappat den.
Det finns inga ord som hjälper, det finns ingen stans att fly.
Men jag rymmer hemifrån, försvinner iväg. Mina planer kan ingen ta ifrån mig.

Men jag ber dig nu, jag ber dig om du finns, att komma ner från dina jävla moln och ge mig en förklaring.
Varför just jag? Varför just nu och igen? Varför gör du så här? Varför gör Han så här?
Jag saknar Kung af svår och hans händer mot min kropp.
Jag saknar Kung af svår och hans ord i mina öron.
Jag saknar Kung af svår och hans jävla lögner.


Och folk säger: titta på den clownen, hon är alltid så där. Men ni kan inte avgöra vad.