23 oktober 2oo7

Dear diary - Sent

Det var jag och Kung af svår på en väg mitt i stan,
vi skulle hem och vara sams.
Det, började lite knackigt, men det sluta som det ska.
Han sa: Det är inte som du tror,
det blir aldrig som det ska,
jag har försökt å va en sån,
men det är bara å låta mig va.

Men jag vill inte bli en sån som låter allt va.
För jag har aldrig trott på sånt.
Att bara ge upp, men jag gör det jämt ändå.
Det är nåt som segrar - och det är inte jag.
Men ändå, där vi gick, det funka bra,
det var inget som låg i luften just idag.

Men nu och här klättrar mina tankar på väggarna.
Jag har hört nåt om sunt förnuft,
nåt om att börja om, men det har väl aldrig hjälp nån
och vad att börja om när allt ändå redan tagit slut.

Och tiden går, men jag känner inga sår läka.
Tiden går bäst fan den vill, jag är fortfarande kvar på ruta Dig,
jag kan inte börja om och leva utan dig,
det kanske passar nån men inte mig.
Jag ville nåt med Dig,
nu får jag stå mitt kasst.
Det var inte där och det var inget för Kung af svår.

Men nu och här klättrar mina tankar på väggarna.
Jag har hört nåt om sunt förnuft,
nåt om att börja om, men det har väl aldrig hjälpt nån
och vad att börja om när allt ändå redan tagit slut.
Slående likt nåt Winnerbäck skulle skriva, det var det inte, det var jag.
Jag har tönt skrivet i pannan på mig. Det är för mycket fel längs min ryggrad nu.