26 oktober 2oo7

Dear diary - Dom pratade om uppehåll, jag tänkte uppehåll är bra med jag skulle hellre se en riktigt bra förklaring.

Jag önskar att jag hade nåt att skriva, eller en riktigt bra förklaring på varför mitt liv rasar samman.
Men det har jag inte, jag kan inte förklara nåt, det började på tok för längesen. Jag minns inte att jag mått riktigt bra och jag minns inte hur jag i så fall lyckades med det.
Och hur ska jag förklara dom här stora svarta hålen som växer i och framför mig.
Rösterna gnager på i mitt huvud om att jag vet vad som måste göras, och jag vet, jag håller ju på, jag väntar bara på rätt tillfälle.
Snart så...
Men jag vet inte hur jag ska bära mig åt just nu, det ömmar och svider. Jag vill bara ha någon, någon sån där självklar vapendragare.
Men trotts folk ord om att "du kan alltid ringa" så förmår jag mig inte, det är nåt någonstans i mitt huvud som inte ser det självklart.
Jag kan inte formulera mig. Jag kan inte bita ihop och sparka, jag kan inte se konturer och jag kan inte andas.
Allt är tungt och svår, snåriga vägar är nu inte ens synliga. Jag vet inte vart ifrån jag kom eller vart jag är på väg.
Det är inte långt kvar i alla fall, snart tar skogen slut och där slutar allt.