Bondnazis och jävligt fula bilar

My eyes have seen the glory of the trampling at the zoo,
We washed ourselves in niggers blood and all the mongrels too,
We're taking down the Zog machine jew by jew by jew,
The white man marches on.
- AMERICAN HISTORY X

Jag skulle aldrig tycka det var okej. Jag skulle aldrig blunda och svälja. Men det är väl för att jag tänker, dom som pumpar den musiken gör allt som oftast inte det.

Lördagen den 11:e juli -09
Jag, Mitch och mr B vandrade längs norrtäljes uttjatade gator. Det var ett jävla liv, ett dåligt liv - det var; american carshow.
En dag om året då hela familjer samlas för att förorena och vara så korkade som möjligt ihop.
Texten ovan är från en låt som så fantastiskt spelades för oss tre glada blattar som vandrade förbi flocken av volvobilar och gamla veteranare.
Mitch och B började koka. Och Mitchi sa "man borde fan säga till dem" och jag bah "vi gört då" men jag trodde inte att dom fula jävlarna var SÅ iqbefriade...
Vi gick fram till bilen med högtalarna och Mitch sa till chaufören: "Hur kan ni spela sånt här på våra gator? Är det sånt här ni ska lära våra barn?! Jag är inte här för att bråka men fan, gå hem och spela den där skiten istället."
Föraren va ju tydligen en rädd liten rackare som började stamma och kallsvettas men som tur var (för honom) hade han en blekfet snubbe i baksätet. Som trotts regn och rusk gladeligen satt utan tröja och visade sin fruktansvärt fula jävla tribaltatuering.
"Gå hem" va vad han fick ur sig. Men eftersom vi inte förstod varför han nu skulle ha makten att bestämma när vi ska gå hem så gick vi fan inte hem. Mitch öste väl på om sitt "jag vill inte bråka, spela inte nazipropaganda på våra gator" och blekfettot sa väl i princip inget av värde alls. Typ "gå hem" och sedan tog han tag i min lilla precious och slängde in honom i ett skyltfönster.
Han dunkade hans huvud upprepade gånger mot rutan samt matade slag mot hans vänstra del av huvudet. Jag stod och grät i min jävla hjälplöshet. Vadfan ska jag göra? Jag väger knappt 40kg och får ta i för att orka hålla min egen jävla kamera.
Men volvoraggare är volvoraggare, volvoraggares syn på kvinnor är allt som oftast att dom ska stå vid spisen och att dom inte tål stryk. Så jag ställde mig rätt och slätt emellan dem ihopp om att snubben skulle låta bli att slå. Han tittade på mig med sina fula jävla ögon och sa "jag förstår att det här är din pojkvän, men kan du flytta på dig nu." Och jag svarade: "aldrig i livet".
Och han tog tag ihonom och slängde in honom i rutan igen, min hand kom ikläm och numera är mina knogar blåa. I liknande nyans som Mitchis öra.
Han slog aldrig tillbaka. Han rörde honom inte. Men han stod där och matade slag. Det jag undrar mest av allt är ju så klart "varför?" Jag skulle vilja ha en utförlig förklaring av herr idiot på varför han började slåss. Av vilken jävla anledning slår man någon som inte vill slåss, någon som inte ger ett enda slag tillbaka. Men vafan ska man förvänta sig - det är norrtälje. Det är en bondhåla. Dom allra flesta är skadade. Några bortom all räddning.
Men jag skulle aldrig låtsas som ingenting. Jag skulle aldrig bara acceptera.