27 oktober 2oo7

Dear diary

Jag hoppas du är nöjdare nu än du va. Jag hoppas du vaknat efter kraschen och byggt dig igen.
Det är inte ilska jag känner, mer svek. Du ljög mig rätt upp i ansiktet.
Men farväl kung af svår, tack för nattens alla lögner, tack för tidens lidande, tack för det som ömmar och tack för dagens alla sprickor.
Jag måste slicka mina sår, jag måste göra nåt nytt. Men jag ångrar inga steg vid din sida, jag ångrar inga pengar jag spenderat, jag ångrar inga timmar jag väntat. Det var värt varenda sekund, det var värt vart enda öre, det var värt vartenda hugg.


Jag kan knappt bärga mig nu. Snart är det dags. Snart är jag fri.

26 oktober 2oo7

Dear diary - Dom pratade om uppehåll, jag tänkte uppehåll är bra med jag skulle hellre se en riktigt bra förklaring.

Jag önskar att jag hade nåt att skriva, eller en riktigt bra förklaring på varför mitt liv rasar samman.
Men det har jag inte, jag kan inte förklara nåt, det började på tok för längesen. Jag minns inte att jag mått riktigt bra och jag minns inte hur jag i så fall lyckades med det.
Och hur ska jag förklara dom här stora svarta hålen som växer i och framför mig.
Rösterna gnager på i mitt huvud om att jag vet vad som måste göras, och jag vet, jag håller ju på, jag väntar bara på rätt tillfälle.
Snart så...
Men jag vet inte hur jag ska bära mig åt just nu, det ömmar och svider. Jag vill bara ha någon, någon sån där självklar vapendragare.
Men trotts folk ord om att "du kan alltid ringa" så förmår jag mig inte, det är nåt någonstans i mitt huvud som inte ser det självklart.
Jag kan inte formulera mig. Jag kan inte bita ihop och sparka, jag kan inte se konturer och jag kan inte andas.
Allt är tungt och svår, snåriga vägar är nu inte ens synliga. Jag vet inte vart ifrån jag kom eller vart jag är på väg.
Det är inte långt kvar i alla fall, snart tar skogen slut och där slutar allt.

23 oktober 2oo7

Dear diary - Sent

Det var jag och Kung af svår på en väg mitt i stan,
vi skulle hem och vara sams.
Det, började lite knackigt, men det sluta som det ska.
Han sa: Det är inte som du tror,
det blir aldrig som det ska,
jag har försökt å va en sån,
men det är bara å låta mig va.

Men jag vill inte bli en sån som låter allt va.
För jag har aldrig trott på sånt.
Att bara ge upp, men jag gör det jämt ändå.
Det är nåt som segrar - och det är inte jag.
Men ändå, där vi gick, det funka bra,
det var inget som låg i luften just idag.

Men nu och här klättrar mina tankar på väggarna.
Jag har hört nåt om sunt förnuft,
nåt om att börja om, men det har väl aldrig hjälp nån
och vad att börja om när allt ändå redan tagit slut.

Och tiden går, men jag känner inga sår läka.
Tiden går bäst fan den vill, jag är fortfarande kvar på ruta Dig,
jag kan inte börja om och leva utan dig,
det kanske passar nån men inte mig.
Jag ville nåt med Dig,
nu får jag stå mitt kasst.
Det var inte där och det var inget för Kung af svår.

Men nu och här klättrar mina tankar på väggarna.
Jag har hört nåt om sunt förnuft,
nåt om att börja om, men det har väl aldrig hjälpt nån
och vad att börja om när allt ändå redan tagit slut.
Slående likt nåt Winnerbäck skulle skriva, det var det inte, det var jag.
Jag har tönt skrivet i pannan på mig. Det är för mycket fel längs min ryggrad nu.

13 oktober 2oo7

Dear diary - Och jag vet ingenting om att vara hel, men jag går sönder när jag tänker på Dig.

Jag kan inte sova alls, och inte äta. Varje natt när jag släcker lampan gråter jag som en idiot i flera timmar medan mina tankar klättrar längs väggarna här.
Jag saknar dina sinnen och dina händer.
Men du vill fan inte ens diskutera saken, du är inte alls intresserad av att höra varför jag tvivlar. Varför är du inte det för? För att du faktiskt inte alls är ledsen över att det blev så här, du kanske rent av tycker att det är rätt najs att jag gjorde det så du slapp?
Prata med mig för i helvete!
Allt är uppochner nu, hullerombuller. Jag bara orkar inte. Jag bara ser inte längre. Det är liksom, mörkt och jävligt outhärdligt.
Men jag kommer ringa dig ikväll, du får svara om du vill

12 oktober 2oo7

Dear diary

Jag tog den fega vägen. Den fega lösningen. Du kommer aldrig få reda på det. Du vill förmodligen inte se mig mer...
Du anar inte hur ont det gör. Det gör så jävla ont...
Men jag ska skära sönder mina armar i jakt på någonting  Du glömt kvar under min hud.

12 oktober 2oo7

Dear diary - Du skär

Jag var kär i idén om Dig långt innan dess, så när jag såg Dig komma i blåsten med kläderna på sne och håret på sned. Det var mer än jag tålde.
Du sa: vems hår är gjort för sånt här, är det inte typiskt när man äntligen gjort sig lite fin men en främling så söt som du och en sax fixar allt.
Och plötsligt satt Du där i ditt kök som en olycklig ängel i jeans och t-shirt och alldeles för nära och jag hade aldrig sett något så vackert.
 Du skär, skär som en laser och jag har inget vettigt försvar. Att ens försöka värja sig saknar mening, för Du skär. Skär som en laser och jag förlorar hur jag än gör. För Du inte är inte nån som man låser in och inte nån som man har.
 Men när allt tog slut så försvann Du och enda sedan dess har jag dansat omkring på gator och in i sovrum, med ett halvt hjärta och mätt alla efter Dig och ingen är nåt att ha.
Och Du kan inte bara lämna mig så här och tro att jag inte ska falla, för jag vet att jag kommer falla.
 Du skär, skär som en laser och jag har inget vettigt försvar. Att ens försöka värja sig saknar mening, för Du skär.
Skär som en laser och jag förlorar hur jag än gör. För Du är inte nån som man låser in och inte nån som man har.
I min fredagen-den-13-bok står det om Dig. Och bara om Dig. Från början till slut, men jag tänker inte ge upp det här. Då måste jag ge upp mitt eget liv. Bit ihop och sparka.Men jag vägrar... Jag ger inte upp Dig. Du är svår att leva med och omöjlig att leva utan.

11 oktober 2oo7

Dear diary- Förblöter, förblöter, FÖRBLÖTER!

Jag har typ inte gråtit så här mycket i hela mitt liv, och jag har typ inte blödigt så här mycket.
Hela jag är ett öppet jävla sår, som jag sitter och strör salt i. Jag kan inte klara det här, jag kan faktiskt inte det.
Det går ju, sen, eller hur? Men hur fan ska jag klara mig dit? Det gör jag bah inte, jag fixart inte. Jag ger upp. Igen, det är fan det ända jag kan. Ge, förlora, vara sämst och dö.

Farväl världen.

8 oktober 2oo7

Dear diary

Jag vet inte vad som händer just nu. Jag har en sån outhärdligt konstig känsla i magen, som om nåt är så jävla fel.
Dessutom har jag dåligt samvete, men jag vet inte för vad? Kanske för att jag håller på att tillåta mig själv att ge upp.
Jag hoppas så innerligt att jag har fel. Men när/om jag skickar det där brevet är det över. Telefonen kommer sluta ringa, min hjärta kommer sluta bulta, ingenting kommer betyda på samma sätt igen.
Igår kunde jag inte sova, jag låg och hyperventilerade och trodde att jag skulle dö. Jag hade sådan jävla ångest.
Sen ringde jag min über trötta broder, han sa inte så mycket vettigt alls, men det var skönt att höra hans röst där i andra änden i alla fall. Han är bra. Faktiskt bäst.
Men seriöst, alla jävla misslyckanden läggs på hög här. Ingen kommer bli förvånad, det är ju så typiskt mig.
Jag borde ge mig nu, ge upp det här, stoppa till, stänga och låsa. Inte jaga nåt jag inte ens tillåter mig att tro på.
Snart kommer jag att kollapsa, snart kommer klumpen i min hals att explodera och jag kommer gråta och slå huvudet i väggen.
Allt är benvita låga, kalla korridorer där jag går och ber och bits och slår.
Jag vet inte vad jag vill ha, jag vet inte vad jag verkligen borde göra nu. Jag har ingen aning. Och du kommer inte ner från din jävla piedestal och gör nåt för att hjälpa mig heller.
Men jag vet. Jag kommer skriva ett brev till, massor till, jag kommer läsa dom och om och om igen, jag kommer gråta, precis som igår, men jag kommer aldrig posta dom.
Jag har redan slitit mitt hjärta ur min kropp och bröstkorg, organ överlever inte så länge utanför kroppen.
Ta det, eller låt det dö. Fan vad jag önskar  att valet var ditt.