Enligt statestiken för 06-08
I runda slänger så är självmord bland män cirkus 30% vanligare än bland kvinnor.
Men i alla olika typer av psykiskaproblem så är det flest kvinnor, ända omständigheterna som männen äns är i närheten är Arbetssökande där det ligger unge 27 mot kvinnor 38%
Självmord i åldersgruppen 16-24år så är männen också fler, närmare dubbelt så många män.
Och bland självmordsförsök (självklart så seriösa att dom hamnat på sjukhus) så är det tre gånger mer kvinnor än män.
Är det bara jag som känner att män måste snacka mer? Innan dom forsätter göda självmordsstatistiken.
8/29/2011
8/08/2011
7/24/2011
7/21/2011
Nu förtiden är inte frågan "vem är jag" utan "när är jag"
Jag har lärt mig att hata min hjärna, tusen diagnoser på min skalle och inte ett enda ljus.
De är vi mot världen och ni bombar den själva. Jag vill krossa din skalle, känna dig dö.
Vad är tillräckligt litet för att hålla som din motvikt?
Du fakkade min hjärna och de är jag som måste städa upp.
Som om de gjorde någon skillnad. Allt är för sent ändå. De finns inget kvar att rädda.
När oljan tryter och jorden säger ifrån, va ska du då köpa för dina sista miljarder?
Allt är bulldozer i mitt huvud och allt skyfflas längs väggar, väggar som krymper, städer som krymper.
De finns inget system med någon plats för oss. De finns inget fack stort nog.
Men nog har jag funnit kärleken, en lika jävla sjuk, en lika jävla fel.
Och all jävla terapi och all jävla medicin och alla jävla diagnoser, som om de gjorde någon skillnad.
Jag har lärt att jag känner fel, att jag måste ända på mig. Varför är alla smarta, visa män alltid fucked?
I vilken jävla bok, i vilken jävla värld kom ni fram till det?
Kom in, kom ut, bestäm dig. Mina ord är inte handling om jag inte står där bredvid er, men fortfarande sitter jag här. Som något jävla vi-skogen träd. Planterad och rotad i en jävla håla för liten för oss alla.
Men vilken värd ska jag ut till? Vilken jävla plats, på vilken jävla planet hör jag hemma på?
Jag som skulle bli nåt, nåt som betydde, som gjorde någon jävla fucking skillnad.
Och här är jag, arbetslös och meningslös med en jävla Strindberg på min axel.
Det finns inget som skrämmer mig lika mycket som ni. Människorna omkring mig, jag har stått och gått bland alla er. Men jag tänker aldrig rätta mig i erat led.
De är vi mot världen och ni bombar den själva. Jag vill krossa din skalle, känna dig dö.
Vad är tillräckligt litet för att hålla som din motvikt?
Du fakkade min hjärna och de är jag som måste städa upp.
Som om de gjorde någon skillnad. Allt är för sent ändå. De finns inget kvar att rädda.
När oljan tryter och jorden säger ifrån, va ska du då köpa för dina sista miljarder?
Allt är bulldozer i mitt huvud och allt skyfflas längs väggar, väggar som krymper, städer som krymper.
De finns inget system med någon plats för oss. De finns inget fack stort nog.
Men nog har jag funnit kärleken, en lika jävla sjuk, en lika jävla fel.
Och all jävla terapi och all jävla medicin och alla jävla diagnoser, som om de gjorde någon skillnad.
Jag har lärt att jag känner fel, att jag måste ända på mig. Varför är alla smarta, visa män alltid fucked?
I vilken jävla bok, i vilken jävla värld kom ni fram till det?
Kom in, kom ut, bestäm dig. Mina ord är inte handling om jag inte står där bredvid er, men fortfarande sitter jag här. Som något jävla vi-skogen träd. Planterad och rotad i en jävla håla för liten för oss alla.
Men vilken värd ska jag ut till? Vilken jävla plats, på vilken jävla planet hör jag hemma på?
Jag som skulle bli nåt, nåt som betydde, som gjorde någon jävla fucking skillnad.
Och här är jag, arbetslös och meningslös med en jävla Strindberg på min axel.
Det finns inget som skrämmer mig lika mycket som ni. Människorna omkring mig, jag har stått och gått bland alla er. Men jag tänker aldrig rätta mig i erat led.
6/27/2011
5/28/2011
Bert Karlsson
Man kan ju ändå inte låta bli att digga Bertan lite.
I en värld som denna så sjunker kraven grovt mycket. När Matiss står i talang 2o11 och sågar media så rycker alla på läpparna och tänker att tv 6 bossen vänder sig i sin grav, men istället för att säga det, så säger dom "njaa, de va ju inte så kul som jag väntat mig................." medans Bert säger "pucko, som står och sågar media i tv4" vilket gör honom ärlig och rätt fram. Mycket mer än så kan man kräva av folk idag.
Pözz pözz och peace out!
I en värld som denna så sjunker kraven grovt mycket. När Matiss står i talang 2o11 och sågar media så rycker alla på läpparna och tänker att tv 6 bossen vänder sig i sin grav, men istället för att säga det, så säger dom "njaa, de va ju inte så kul som jag väntat mig................." medans Bert säger "pucko, som står och sågar media i tv4" vilket gör honom ärlig och rätt fram. Mycket mer än så kan man kräva av folk idag.
Pözz pözz och peace out!
5/25/2011
Talang 2o11: Spoken Word Matiss Silins
En tyckande talang i talang 2011, Matiss Silins, jag kunde inte ha sagt det bättre själv.
Att tycka eller palla tycka
Besynerligt att folk pallar tycka så jävla mycket under "Fyra bröllop" och inte alls under Nyheterna.
Har dom för lite att göra eller är det bara roligare? Om dom nu ändå börjat tycka kan dom väl fan göra det annars också.
Och sluta fråga mig varför jag verkar uttråkad eller whatävahh, ni vet mycket väl hur pantade jag tycker ni är.
Over and out.
Har dom för lite att göra eller är det bara roligare? Om dom nu ändå börjat tycka kan dom väl fan göra det annars också.
Och sluta fråga mig varför jag verkar uttråkad eller whatävahh, ni vet mycket väl hur pantade jag tycker ni är.
Over and out.
5/22/2011
Jag trodde dom höll upp näven, men det var kameramobiler
Eftersom ingen jävel orkar lyssna på nåt jag tycker så roar jag mig med att tolka Thåström texter
Text Tolkning
En del faller vackert. Lyckad
En del faller hårt. SokratesEn del faller alltid,
alltid ner i hål. Strebers
En del hittar inget. Typ Thåström och Winnerbäck
En del de hittar allt. Typ BlondinBella
En del hittar bara,
sån't som inte räknas alls. Typ jag
Jag vet du lever mitt i bland.
Fast mitt i ingenstans. Vi evolerar bakåt
Mitt i allt det där,
du försöker ge ett namn. Samhälle, vardag, utveckling?
Jag vet du odlar vingar.
För din hud har blitt för trång. Min hjärna sprängs
Jag vet att du försöker,
flyga bort nånstans med dom. Narnija, Nangiala, tusentals år bakåt.
En del kutar runt,
i stora svarta nav. Slipsar och backstabbing
Och hur de kommit minns,
minns de inget av. Jag gjorde de som förväntades
En del lever sitt liv,
högt upp på en piedestal. RichBitch eat your heart out
En del lever sitt,
bara för att rasa av. Återigen, strebers
Jag vet att du ser bilder,
i ditt huvud som gör ont. Minnen, föreställningar
Jag vet att du ser bilder,
men skit i allting sån't. Tappa aldrig hoppet
Jag vet du klättrar väggar,
som du inte trodde fanns. Om och om igen, försök igen igen, det finns en väg, det finns en plats.
Just när du trodde allting,
hade fallit ner på plats. En bra bok uppmärksammas i nyhetsmorgon
Men det här är inget sån't.
nej, det här är inget sån't.
Det här är ingen neråtsång,
som du ska bry dig om.
En del plockar vingar,
från änglar som de mött.
En del plockar sina,
från insekter som dött.
En del lär sig ljuga,
en del de blir soldat.
Men vem av dem är du,
vem av dem är du idag?
Du som aldrig skulle bli,
som de andra va'.
Du som aldrig skulle,
ha några gudars svar.
Ikväll spelar allt,
allt sån't ingen roll.
Ikväll, ikväll, ikväll,
är det inget sån't på gång.
För det här är inget sån't.
Nej, det här är inget sån't.
Det här är ingen neråtsång,
som du ska bry dig om. (x2)
Ord, symboler, kärlek, vänskap. Inget har längre någon tyngd
Avväpnad.
Har vi valt detta? Eller har vi i ett tumullt av regering, nakenshocker och Lady Gaga bara missat att hora är lika med brother och hundra civila döda i pakistan är lika viktigt som att passa in A-ekonemi på tv.
Det enda som betyder är att orka supa och röja satan varje helg och passa in, att se rätt ut.
En vän idag är inte någon som liftar 20mil kl 3 på julaftonsnatten för att man har bråkat med snubben dom sagt åt en att lägga ner i tre år, en vän är någon som varje helg vill supa sig redlös. Endast helger, inget fika i veckorna eller glo film en lördag för att den ena personen inte vill, pallar eller orkar ösa.
VAD ÄR SÅ JÄVLA KUL MED ATT DÄCKA TIDIGT OCH INTE KOMMA IHÅG ATT MAN OLLAT NÅNS MORSA?!
Man slipper jävligt mycket grovt pinsamma konversationer och situvationer om man inte dricker sig mer än dansvänlig.
Vem fan bryr sig om att du såg en till dum jävel som du föraktar denna helg? Varför vill man över huvudtaget hänga med folk man inte gillar eller klickar med?
Hur jävla dumma är folk? Vad är eran jävla störning? Vi kommer ju evolvera oss bakåt.
Och varför lägga fett med tid och cash och energi på att se ut som en pop/rocksnubbe när man ändå hänger med puckon som aldrig funderat på varför dom valt nåt av det dom valt.
Jag antar att jag borde ha följt strömmen från början, inte grävt så mycket i saker, inte lagt alla sömnlösa nätter på varför jag tycker och tänker som jag gör, för när man väl genomskådat sig själv och andra så blir det aldrig värt att bara ha kul längre.
Varför väljer två polare att gå på en "klubb" med människor dom alltid spyr galla över med musik dom hatar bara för att nån viftar med en gratis bärs istället för att dela på två öl med ett par polare som är som dom, som dom vet är good shitt?
Fuck D, fuck dom, fuck folk och ge mig giftbägaren.
4/29/2011
Och ingen stil har dom heller
Jag hatar att dagens subbkultur ungar inte har någon jävla stil alls. Alla ska va så jävla hemliga och osorterade, som råkar va förbannat inne, typ som palestinasjalar, peacetecken, ÄKTA artister, tuppkammar och en påklistrat intresse för omvärlden. (Och för alla puckon som tycker jag är en besserwisser så fuck ju, min blogg och hur skev är man inte om man inte åtminstone försöker intala sig själv att det är JAG SOM ÄR FRISK OCH NI SOM ÄR SJUKA.
Folk har gamla fox t-shirtar som dom skrivit random skitband på och dom har fan på sig allt jävla skit som skrammlar och blänker och när man frågar vilken musikstil dom är mest hemma i så svarar alla "nä, asså, jag är bah jag, ingen speciell sort" och fy fan va kul för dig. Klart alla är mest av nåt. Det är väl förfan ingen musikrasism, bah för att man mest lyssnar på punk och har tuppkam får man väl för fan lyssna på Organismen utan att bli stenad. Vi älskar att tillhöra, det är vår natur och hur mycket ni än intalar er att ni på nåt vis skulle va orginella och true så har ni just anslutit er till skalen "en av alla dom som inte ville va en av alla dom" Ni kommer aldrig bli true, det finns inget nytt att skapa eller nåt att erövra SYND. Och det är väl lika bra att finna sig i det. Klart det är synd att aldrig göra ett ascoolt riff som är så sjukt jävla nytt eller sjunga nåt som faktiskt berör (eller som någon alls lyssnar på) och inte ens kan försöka hoppas på ett till woodstock.
Förmodligen är jag född i fel tid, eller fel universum, eller bara jävligt missnöjd med hur det blev. Klart man får inte hålla för hårt i saker heller, tid finns tusen vinklar och senarion. Och eftersom ingen kan ändra nåt, eller återuppliva Astrid Lindgren så kan man lika gärna klaga. Hitta nån bitter jävel som orkar slösa ord på att hata och hata ihop.
Och du kommer aldrig få en utomjordiskt bra jävla vän eller en perfekt pojkvän som alltid tvättar händerna efter toalettbesöket.
Och (and thääään) att vara bitter kanske kanske inte är det mest optimala, men det känns i alla fall ärligt. Det blir ju inte bättre, folk skärper sig inte och inte ens du kan leva som du lär. Har du en gång genomskådat dig själv och på nåt dammit bortglömt omedvetet plan redan gett upp så kommer du aldrig bli en av dom som bara är en av dom. (LOBOTOMI)
Hitta ett sätt som funkar. Häng upp dig. Va en dreamer och predika om revolutionen som kommer SNART. Men om verkligheten bara är ett jävla skavsår, vafan är då meningen? Jag pallar inte va ett dyrt seglivat ouppfostrat jävla keldjur. Put me down och låt mig vila i frid, det är ju trots allt det enda jag kan tänka mig.
Och jag tänker FAN HELLER diska. Hell no.
Folk har gamla fox t-shirtar som dom skrivit random skitband på och dom har fan på sig allt jävla skit som skrammlar och blänker och när man frågar vilken musikstil dom är mest hemma i så svarar alla "nä, asså, jag är bah jag, ingen speciell sort" och fy fan va kul för dig. Klart alla är mest av nåt. Det är väl förfan ingen musikrasism, bah för att man mest lyssnar på punk och har tuppkam får man väl för fan lyssna på Organismen utan att bli stenad. Vi älskar att tillhöra, det är vår natur och hur mycket ni än intalar er att ni på nåt vis skulle va orginella och true så har ni just anslutit er till skalen "en av alla dom som inte ville va en av alla dom" Ni kommer aldrig bli true, det finns inget nytt att skapa eller nåt att erövra SYND. Och det är väl lika bra att finna sig i det. Klart det är synd att aldrig göra ett ascoolt riff som är så sjukt jävla nytt eller sjunga nåt som faktiskt berör (eller som någon alls lyssnar på) och inte ens kan försöka hoppas på ett till woodstock.
Förmodligen är jag född i fel tid, eller fel universum, eller bara jävligt missnöjd med hur det blev. Klart man får inte hålla för hårt i saker heller, tid finns tusen vinklar och senarion. Och eftersom ingen kan ändra nåt, eller återuppliva Astrid Lindgren så kan man lika gärna klaga. Hitta nån bitter jävel som orkar slösa ord på att hata och hata ihop.
Och du kommer aldrig få en utomjordiskt bra jävla vän eller en perfekt pojkvän som alltid tvättar händerna efter toalettbesöket.
Och (and thääään) att vara bitter kanske kanske inte är det mest optimala, men det känns i alla fall ärligt. Det blir ju inte bättre, folk skärper sig inte och inte ens du kan leva som du lär. Har du en gång genomskådat dig själv och på nåt dammit bortglömt omedvetet plan redan gett upp så kommer du aldrig bli en av dom som bara är en av dom. (LOBOTOMI)
Hitta ett sätt som funkar. Häng upp dig. Va en dreamer och predika om revolutionen som kommer SNART. Men om verkligheten bara är ett jävla skavsår, vafan är då meningen? Jag pallar inte va ett dyrt seglivat ouppfostrat jävla keldjur. Put me down och låt mig vila i frid, det är ju trots allt det enda jag kan tänka mig.
Och jag tänker FAN HELLER diska. Hell no.
Fuck allt bah/sluta kröka och skaffa en personlighet
Och vafan är det för fel att ösa skit över alla andra? Alla lever väl fan på att hissa och dissa.
Jag har i och för sig börjat få akut ångest varje gång jag slänger ur mig hur jag tänker, folk fattar ju inte, aiight?
Tex snubbes små rocker pojkar, en av dem färgade håret typ Rune-blond och jag bah ah han ser ut som en påse skridskor, fast sen tänkte jag, är det socialt accepterat att ösa ur sig hur som havre fras?
Jag brukar ju tycka att folk som inte pallar trycket är inget att ha anyway, men man vill ju inte va hatad.
Å andra sidan så vad fan ska man med en polare till som inte är uppriktig? Och för att ösa ännu mer; varför frågar man saker man inte vill veta? Det är ju som en jävla tix, man håller andan medans man får svaret för det svider, det stör och växer i bakhuvudet, men det är en jävla taggi planta man planterar om man inte frågar alls.
Idag, om typ en och en halv timme spelar karln trummor i nån äcklig jävla ungdomsgård i rimbo. Rimbo är alltså THAA town. Stan som formade mig och som jag byggde min grund på, första ciggen, första snusen, första bärsen, första knarket, första sexet, all mobbning, alla vidriga EPAfantaster och hobby rassar och jävla inteallsballa, tjocka, kids som cyklar fram och tillbaka över Rimbos busstation på en skit liten cykel tills solen går ner.
Allt som fallit sönder får vara sönder, ingen verksamhet går runt, ingen vill kännas vid badhuset och ingen jobb annons från rimbo syns till. Den stan är min värsta mardröm, alla tjocka kids är fortfarande exakt lika tjocka, alla fjortisar ser likadana ut idag som på 90-talet och det är fortfarande ballast att hänga på busstation i tjocktröja när det haglar.
Jag klev in i en värld där allt stod still, där folk verkade lite seriöst outvecklade och utan personlighet. Som när man försöker skrika för sitt liv och inte får fram ett ljud, som när man springer och springer och inte kommer någon vart och marken blir kvicksand, jag kämpade desperat för att vakna, men jag började typ gråta (ja, seriöst), jag kanske inte är bättre eller ballare än kidsen som hänger på busstation men jag försöker iallafall, hell no att jag accepterar vad en by som rimbo kan göra med en.
Jag har aldrig varit så jävla rädd, och hatat så mycket som idag.
Detta löste jag ju såklart på gammalt hederligt Magnus Bétner (och alla skiter väl för fan i vart apostrofen sitter) vis och klagar högljutt på folk, färg, lokaler, ljud och ja, you name it. Och ingen svarar, när jag frågade vilka bollar man skulle ha ner och varför i biljard så suckade dom och tittade åt ett annat håll! HUR KUL ÄR DET! Jag åkte hem, jag pallar inte.
Och även om alla vetabättretyper bah "ameeh åååhhhhhhhhh du kan ju inte skylla på den där stan för att du blev keff" och det är väl mycket möjligt, men alla jävla idioter gör ju vad fan som helst för att stå ut (religioner, uppfinningar, ismer, shopping, knark, bilar, modellflyg etc)
Mitt egentliga problem är väl hur jag ska lura min hjärna. Och hur ska jag glömma allt jag lärt mig. Det finns ingen jävla mening, det finns inget tillräckligt värt att fylla ett helt jävla liv med. Jag har slut på alternativ och inte en jävel att snacka med. Och jag tänker fan inte diska.
Tjo
(Ett litet btw, varför fortsätter folk att tok kröka när deras blackoutångest nästan dödar dem? Fett dumt att slå huvud i väggen och bah "aj, vad ont det gjorde!" -repeatrepeatrepeat-
Jag har i och för sig börjat få akut ångest varje gång jag slänger ur mig hur jag tänker, folk fattar ju inte, aiight?
Tex snubbes små rocker pojkar, en av dem färgade håret typ Rune-blond och jag bah ah han ser ut som en påse skridskor, fast sen tänkte jag, är det socialt accepterat att ösa ur sig hur som havre fras?
Jag brukar ju tycka att folk som inte pallar trycket är inget att ha anyway, men man vill ju inte va hatad.
Å andra sidan så vad fan ska man med en polare till som inte är uppriktig? Och för att ösa ännu mer; varför frågar man saker man inte vill veta? Det är ju som en jävla tix, man håller andan medans man får svaret för det svider, det stör och växer i bakhuvudet, men det är en jävla taggi planta man planterar om man inte frågar alls.
Idag, om typ en och en halv timme spelar karln trummor i nån äcklig jävla ungdomsgård i rimbo. Rimbo är alltså THAA town. Stan som formade mig och som jag byggde min grund på, första ciggen, första snusen, första bärsen, första knarket, första sexet, all mobbning, alla vidriga EPAfantaster och hobby rassar och jävla inteallsballa, tjocka, kids som cyklar fram och tillbaka över Rimbos busstation på en skit liten cykel tills solen går ner.
Allt som fallit sönder får vara sönder, ingen verksamhet går runt, ingen vill kännas vid badhuset och ingen jobb annons från rimbo syns till. Den stan är min värsta mardröm, alla tjocka kids är fortfarande exakt lika tjocka, alla fjortisar ser likadana ut idag som på 90-talet och det är fortfarande ballast att hänga på busstation i tjocktröja när det haglar.
Jag klev in i en värld där allt stod still, där folk verkade lite seriöst outvecklade och utan personlighet. Som när man försöker skrika för sitt liv och inte får fram ett ljud, som när man springer och springer och inte kommer någon vart och marken blir kvicksand, jag kämpade desperat för att vakna, men jag började typ gråta (ja, seriöst), jag kanske inte är bättre eller ballare än kidsen som hänger på busstation men jag försöker iallafall, hell no att jag accepterar vad en by som rimbo kan göra med en.
Jag har aldrig varit så jävla rädd, och hatat så mycket som idag.
Detta löste jag ju såklart på gammalt hederligt Magnus Bétner (och alla skiter väl för fan i vart apostrofen sitter) vis och klagar högljutt på folk, färg, lokaler, ljud och ja, you name it. Och ingen svarar, när jag frågade vilka bollar man skulle ha ner och varför i biljard så suckade dom och tittade åt ett annat håll! HUR KUL ÄR DET! Jag åkte hem, jag pallar inte.
Och även om alla vetabättretyper bah "ameeh åååhhhhhhhhh du kan ju inte skylla på den där stan för att du blev keff" och det är väl mycket möjligt, men alla jävla idioter gör ju vad fan som helst för att stå ut (religioner, uppfinningar, ismer, shopping, knark, bilar, modellflyg etc)
Mitt egentliga problem är väl hur jag ska lura min hjärna. Och hur ska jag glömma allt jag lärt mig. Det finns ingen jävla mening, det finns inget tillräckligt värt att fylla ett helt jävla liv med. Jag har slut på alternativ och inte en jävel att snacka med. Och jag tänker fan inte diska.
Tjo
(Ett litet btw, varför fortsätter folk att tok kröka när deras blackoutångest nästan dödar dem? Fett dumt att slå huvud i väggen och bah "aj, vad ont det gjorde!" -repeatrepeatrepeat-
4/11/2011
3/19/2011
För det onda som river i bröstkorgen är väl över i morgon, visst?
Det känns som att jag ska falla ner död när som helst. Mitt hjärta har rusat i timtal och varje gång jag är tyst så är det ett jävla tjut av ångest i hela min kropp. Jag mår så dåligt att jag skakar, jag har ingen aning om vad fan jag ska göra åt saken, inga tabletter funkar, inte ens sömntabletterna, jag kan inte koncentera mig och läsa en bok, lyssna på en låt eller kolla på en film, jag kan inte heller focusera på att typ spela nåt spel eller måla nåt. Jag kan inte dämpa min snart-dör-jag-känsla med att skära mig i armarna eller käka stesolid. Det finns ingenting som hjälper.
Jag har sån jävla panik så det finns inte jag. Jag är helt mållös inför den här känslan, jag funderar på att köra huvudet genom fönsterrutan för att leka lite med döden, och glas, och galenskap. Jag skiter i, jag vet bara att om jag skulle orka eller på nåt vis någon gång stå på tunnelbaneperrongen och känna så som jag känt senaste tiden så skulle jag inte kunna hindra mig själv från att hoppa framför tåget. Jag vet inte vad jag ska göra, eller kan göra, eller borde göra. Jag sitter här för att dels inte orkar ta livet av mig och dels för att mina morföräldrar inte skulle klara av det, fast å andra sidan så verkar dom inte klara av att ha mig här så här heller. "Vad har vi gjort för fel?" Hela jävla tiden, ingen har gjort något jävla fel, eller ja, min mamma sabbade det mesta, men it's to late now för henna att ställa nåt till rätta anyway. Jag har alltid hävdat (så sent som igår faktiskt) att så länge man faktiskt existerar så har man valt att leva, men jag vette fan längre, jag skulle gärna dö, eller bli vampyr och sluta känna. Jag pallar inte känna, jag orkar inte bry mig om folk eller vara kär, eller känner mig dissad och framför allt inte ensam och misslyckad. Jag kommer inte ihåg sist jag bah "ah, yes, skönt att leva". Det är klart, den där mannen jag envisas med att vara så jävla förälskad i skulle kunna skita i alkohol åkte ut hit och säga "du är viktigare än Odins 3,5, jag älskar dig" då skulle jag tycka att det va fett bra att jag hållit mig vid liv så jag fick höra det och så skulle jag tänka att om han känner för mig som jag gör för honom så måste jag hålla mig levande. Jag skulle aldrig klara av att han dog, inte ens dumpade mig. Men jag vet att han inte kommer höra av sig, inte i kväll i alla fall, kanske inte alls, kanske är det helt över, kanske kanske kanske. Jag vet inte, och det kommer aldrig sluta svida.
Hade det funnits nån liten detalj som jag lyckats med eller som hade funkat så skulle jag ju kunna snöa in på det, men absolut ingenting fungerar nu, inte en enda jävla liten rymd sten står rätt till i mitt universum. Jag försöker desperat med att skriva prioritetslistor varje jävla dag och bryta ner alla tankar och känslor i små, små delar för att reda ut exakt när på vägen det blir fel, vad som orsakat det och hur jag ska gå till väga för att rätta till det. Varje dag, varje minut. Ja, jag har inte kommit fram till någonting förutom att jag uppenbarligen har tagit vid mig av att min mor va dum i huvudet, att jag är fett kär i en alkholist och att inte klarar av det här längre.
Jag vet inte om jag kom på det nu eller har vetat det hela tiden: jag tappar greppet, hela tiden om och om igen så tappar jag greppet. Som den där känslan man kan få när man ska håller på att somna och balanssystemet kopplar ur för tidigt och man hoppar till och tror man faller, den känslan går på repeat i mitt hjärta. Den har gjort det i flera månader nu. Varje vaken minut, varje gång jag slutar prata, om och om igen så faller jag.
Faller, faller, faller, och jag kan inte göra något åt saken. Jag klarar inte av mig själv längre, det bara är så. Jag har inget mantra som lyser någonstans. Jag skiter i om jag kommer få uppleva ett nytt land, dansa crazy på en festival, höra magiska ord eller lära mig spanska. Jag orkar inte, jag kan inte i min vildaste fantasti förstå hur jag lyckades överleva natten. Jag vet inte hur jag ska överleva den här natten heller, jag tar för givet att jag kommer vakna i morgon med, inte för att jag vill, utan för att jag helt enkelt inte orkar göra något åt saken.
Och någon skulle väl bli ledsen, right?
Jag har sån jävla panik så det finns inte jag. Jag är helt mållös inför den här känslan, jag funderar på att köra huvudet genom fönsterrutan för att leka lite med döden, och glas, och galenskap. Jag skiter i, jag vet bara att om jag skulle orka eller på nåt vis någon gång stå på tunnelbaneperrongen och känna så som jag känt senaste tiden så skulle jag inte kunna hindra mig själv från att hoppa framför tåget. Jag vet inte vad jag ska göra, eller kan göra, eller borde göra. Jag sitter här för att dels inte orkar ta livet av mig och dels för att mina morföräldrar inte skulle klara av det, fast å andra sidan så verkar dom inte klara av att ha mig här så här heller. "Vad har vi gjort för fel?" Hela jävla tiden, ingen har gjort något jävla fel, eller ja, min mamma sabbade det mesta, men it's to late now för henna att ställa nåt till rätta anyway. Jag har alltid hävdat (så sent som igår faktiskt) att så länge man faktiskt existerar så har man valt att leva, men jag vette fan längre, jag skulle gärna dö, eller bli vampyr och sluta känna. Jag pallar inte känna, jag orkar inte bry mig om folk eller vara kär, eller känner mig dissad och framför allt inte ensam och misslyckad. Jag kommer inte ihåg sist jag bah "ah, yes, skönt att leva". Det är klart, den där mannen jag envisas med att vara så jävla förälskad i skulle kunna skita i alkohol åkte ut hit och säga "du är viktigare än Odins 3,5, jag älskar dig" då skulle jag tycka att det va fett bra att jag hållit mig vid liv så jag fick höra det och så skulle jag tänka att om han känner för mig som jag gör för honom så måste jag hålla mig levande. Jag skulle aldrig klara av att han dog, inte ens dumpade mig. Men jag vet att han inte kommer höra av sig, inte i kväll i alla fall, kanske inte alls, kanske är det helt över, kanske kanske kanske. Jag vet inte, och det kommer aldrig sluta svida.
Hade det funnits nån liten detalj som jag lyckats med eller som hade funkat så skulle jag ju kunna snöa in på det, men absolut ingenting fungerar nu, inte en enda jävla liten rymd sten står rätt till i mitt universum. Jag försöker desperat med att skriva prioritetslistor varje jävla dag och bryta ner alla tankar och känslor i små, små delar för att reda ut exakt när på vägen det blir fel, vad som orsakat det och hur jag ska gå till väga för att rätta till det. Varje dag, varje minut. Ja, jag har inte kommit fram till någonting förutom att jag uppenbarligen har tagit vid mig av att min mor va dum i huvudet, att jag är fett kär i en alkholist och att inte klarar av det här längre.
Jag vet inte om jag kom på det nu eller har vetat det hela tiden: jag tappar greppet, hela tiden om och om igen så tappar jag greppet. Som den där känslan man kan få när man ska håller på att somna och balanssystemet kopplar ur för tidigt och man hoppar till och tror man faller, den känslan går på repeat i mitt hjärta. Den har gjort det i flera månader nu. Varje vaken minut, varje gång jag slutar prata, om och om igen så faller jag.
Faller, faller, faller, och jag kan inte göra något åt saken. Jag klarar inte av mig själv längre, det bara är så. Jag har inget mantra som lyser någonstans. Jag skiter i om jag kommer få uppleva ett nytt land, dansa crazy på en festival, höra magiska ord eller lära mig spanska. Jag orkar inte, jag kan inte i min vildaste fantasti förstå hur jag lyckades överleva natten. Jag vet inte hur jag ska överleva den här natten heller, jag tar för givet att jag kommer vakna i morgon med, inte för att jag vill, utan för att jag helt enkelt inte orkar göra något åt saken.
Och någon skulle väl bli ledsen, right?
3/17/2011
Book: Ge aldrig upp
"I Ge aldrig upp berättar Michael Alonzo, den förre sångaren i kultpunkbandet KSMB samt Stockholms negrer, sin egen historia. Det är berättelsen om hur han lever med en kvinna som utåt sätt är kärleksfull och god, men som inom hemmets väggar snart visar sig vara en djävul - en kvinna som slår och misshandlar sin man. När hon senare väntar parets barn bestämmer hon sig dessutom för att hon inte vill ha Michael som far, varpå hon kidnappar pojken och försvinner.
Naket och självutlämnade berättar Michael Alonzo om hur han av sonens mamma blir fråntagen rätten att träffa sin son. Och vi får därefter följa den svåra kampen för att få honom åter.
Ge aldrig upp är en gripande skildring av den starka kärleken mellan en far och hans son. En bok som inte lämnar någon oberörd."
Naket och självutlämnade berättar Michael Alonzo om hur han av sonens mamma blir fråntagen rätten att träffa sin son. Och vi får därefter följa den svåra kampen för att få honom åter.
Ge aldrig upp är en gripande skildring av den starka kärleken mellan en far och hans son. En bok som inte lämnar någon oberörd."
Jag blev fan glad av att en snubbe vågar gå ut med en sån story, det är ytterst sällan man får läsa något om män som misshandlas av sina brudar och i jämställdhets debatter tas det tamifan glest som fan upp hur svårt män har det i vårdnadstvister. Och det stör jag mig så klart på (jag menar, jag har inte mycket annat för mig än att sitta och svära över saker i soffan och ja, inte göra speciellt mycket alls åt saken).
Jag är humanist och jag vill inte ha någon kvinnlig hämd, jag vill ha det jämställt. Och då måste man ju självklart ta upp männens svårigheter där dom inte drar jämt med kvinnorna, precis som man tjatar om hur synd det är om oss brydar. (Nåt annat jag stör mig på helt apropå är ju 'Historia' och 'Kvinnohistoria', varför inte bara Historia? Måste det delas upp så jävligt hela jävla tiden?!)
Jag har själv inte läst boken i fråga än, jag återkommer med recension när jag genomfört den uppgiften.
Länge leva jämställdheten! Eller nåt..
TVshop
Jag är ruggit förvirrad. Nu har dom gått igenom typ fyra olika redskap för att gå ner i vikt helt galet magiskt.
Och typ lika många alternativ för att göra huden fabulous. Hur kan vi över huvudtaget ha några problem längre?
Jag menar, shitt vad mycket magi som finns där i den lilla, extremt platta och råmoderna tvn.
Jag tänker nog fortsätta med min mirakelkur: photo shop.
Bye'
PS: Jag undrar vad snubben med finnarna menar när han gastar "make my skin look normal, I just want to look normal" för obehandlad hud måste ju i allra högsta grad vara naturlig. Och finnar är väl ett extrem normalt fenomen för P16? Jag önskar att min hud inte va rå torr och blev infekterad hela tiden, resten skiter jag mest i.
Fast det vore ju onekligen skönt om ens största problem var finnar eller 2kg för mycket någonstans.
Men man kanske kan välja (intalaintalaintala) att ha det som ens största issues, då kan man ju leva lycklig och konsumerande livet ut.
Och typ lika många alternativ för att göra huden fabulous. Hur kan vi över huvudtaget ha några problem längre?
Jag menar, shitt vad mycket magi som finns där i den lilla, extremt platta och råmoderna tvn.
Jag tänker nog fortsätta med min mirakelkur: photo shop.
Bye'
PS: Jag undrar vad snubben med finnarna menar när han gastar "make my skin look normal, I just want to look normal" för obehandlad hud måste ju i allra högsta grad vara naturlig. Och finnar är väl ett extrem normalt fenomen för P16? Jag önskar att min hud inte va rå torr och blev infekterad hela tiden, resten skiter jag mest i.
Fast det vore ju onekligen skönt om ens största problem var finnar eller 2kg för mycket någonstans.
Men man kanske kan välja (intalaintalaintala) att ha det som ens största issues, då kan man ju leva lycklig och konsumerande livet ut.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)