Nu förtiden är inte frågan "vem är jag" utan "när är jag"

Jag har lärt mig att hata min hjärna, tusen diagnoser på min skalle och inte ett enda ljus.
De är vi mot världen och ni bombar den själva. Jag vill krossa din skalle, känna dig dö.
Vad är tillräckligt litet för att hålla som din motvikt?
Du fakkade min hjärna och de är jag som måste städa upp.
Som om de gjorde någon skillnad. Allt är för sent ändå. De finns inget kvar att rädda.
När oljan tryter och jorden säger ifrån, va ska du då köpa för dina sista miljarder?
Allt är bulldozer i mitt huvud och allt skyfflas längs väggar, väggar som krymper, städer som krymper.
De finns inget system med någon plats för oss. De finns inget fack stort nog.
Men nog har jag funnit kärleken, en lika jävla sjuk, en lika jävla fel.
Och all jävla terapi och all jävla medicin och alla jävla diagnoser, som om de gjorde någon skillnad.
Jag har lärt att jag känner fel, att jag måste ända på mig. Varför är alla smarta, visa män alltid fucked?
I vilken jävla bok, i vilken jävla värld kom ni fram till det?
Kom in, kom ut, bestäm dig. Mina ord är inte handling om jag inte står där bredvid er, men fortfarande sitter jag här. Som något jävla vi-skogen träd. Planterad och rotad i en jävla håla för liten för oss alla.
Men vilken värd ska jag ut till? Vilken jävla plats, på vilken jävla planet hör jag hemma på?
Jag som skulle bli nåt, nåt som betydde, som gjorde någon jävla fucking skillnad.
Och här är jag, arbetslös och meningslös med en jävla Strindberg på min axel.

Det finns inget som skrämmer mig lika mycket som ni. Människorna omkring mig, jag har stått och gått bland alla er. Men jag tänker aldrig rätta mig i erat led.