Fuck allt bah/sluta kröka och skaffa en personlighet

Och vafan är det för fel att ösa skit över alla andra? Alla lever väl fan på att hissa och dissa.
Jag har i och för sig börjat få akut ångest varje gång jag slänger ur mig hur jag tänker, folk fattar ju inte, aiight?
Tex snubbes små rocker pojkar, en av dem färgade håret typ Rune-blond och jag bah ah han ser ut som en påse skridskor, fast sen tänkte jag, är det socialt accepterat att ösa ur sig hur som havre fras?
Jag brukar ju tycka att folk som inte pallar trycket är inget att ha anyway, men man vill ju inte va hatad.
Å andra sidan så vad fan ska man med en polare till som inte är uppriktig? Och för att ösa ännu mer; varför frågar man saker man inte vill veta? Det är ju som en jävla tix, man håller andan medans man får svaret för det svider, det stör och växer i bakhuvudet, men det är en jävla taggi planta man planterar om man inte frågar alls.

Idag, om typ en och en halv timme spelar karln trummor i nån äcklig jävla ungdomsgård i rimbo. Rimbo är alltså THAA town. Stan som formade mig och som jag byggde min grund på, första ciggen, första snusen, första bärsen, första knarket, första sexet, all mobbning, alla vidriga EPAfantaster och hobby rassar och jävla inteallsballa, tjocka, kids som cyklar fram och tillbaka över Rimbos busstation på en skit liten cykel tills solen går ner.
Allt som fallit sönder får vara sönder, ingen verksamhet går runt, ingen vill kännas vid badhuset och ingen jobb annons från rimbo syns till. Den stan är min värsta mardröm, alla tjocka kids är fortfarande exakt lika tjocka, alla fjortisar ser likadana ut idag som på 90-talet och det är fortfarande ballast att hänga på busstation i tjocktröja när det haglar.
Jag klev in i en värld där allt stod still, där folk verkade lite seriöst outvecklade och utan personlighet. Som när man försöker skrika för sitt liv och inte får fram ett ljud, som när man springer och springer och inte kommer någon vart och marken blir kvicksand, jag kämpade desperat för att vakna, men jag började typ gråta (ja, seriöst), jag kanske inte är bättre eller ballare än kidsen som hänger på busstation men jag försöker iallafall, hell no att jag accepterar vad en by som rimbo kan göra med en.
Jag har aldrig varit så jävla rädd, och hatat så mycket som idag.

Detta löste jag ju såklart på gammalt hederligt Magnus Bétner (och alla skiter väl för fan i vart apostrofen sitter) vis och klagar högljutt på folk, färg, lokaler, ljud och ja, you name it. Och ingen svarar, när jag frågade vilka bollar man skulle ha ner och varför i biljard så suckade dom och tittade åt ett annat håll! HUR KUL ÄR DET! Jag åkte hem, jag pallar inte.

Och även om alla vetabättretyper bah "ameeh åååhhhhhhhhh du kan ju inte skylla på den där stan för att du blev keff" och det är väl mycket möjligt, men alla jävla idioter gör ju vad fan som helst för att stå ut (religioner, uppfinningar, ismer, shopping, knark, bilar, modellflyg etc)

Mitt egentliga problem är väl hur jag ska lura min hjärna. Och hur ska jag glömma allt jag lärt mig. Det finns ingen jävla mening, det finns inget tillräckligt värt att fylla ett helt jävla liv med. Jag har slut på alternativ och inte en jävel att snacka med. Och jag tänker fan inte diska.

Tjo

(Ett litet btw, varför fortsätter folk att tok kröka när deras blackoutångest nästan dödar dem? Fett dumt att slå huvud i väggen och bah "aj, vad ont det gjorde!" -repeatrepeatrepeat-