26 december 2oo7

Dear diary 

Ibland undrar jag vad som får mig att värdera mig själv så jävla lågt som jag ibland gör. Varför jag går ner på knä framför Dig och säger "visst, spotta på mig, bara jag får vara din en natt till."
Det är fan lågt, Kiah. Jävligt lågt.
Men det är inte det värsta, det värsta är att det finns typ två val.
Jag vet att folk gör som dem vill, det är bara att gilla läget. Gillar jag inte läget så kan jag välja att typ hoppa ifrån en bro.
Ja, faktiskt,  hur många val finns det liksom? Gillar jag inte läget, inte alls står ut med det så spelar det ingen roll från vilken sida av jorden jag inte står ur med det.
Och jag har redan valt så många gånger - jag har valt att inte stå ut.
Men bästfan så sitter jag här och väntar. Jag är nästan patetisk då jag sitter här och väntar & väntar på den där förändringen som jag vet måste komma.
På det där samtalet som jag bara vet kommer då jag skiter i mitt eget värde och visar att jag är hur lätt som helst att köra med.
Och hur många gånger jag än haft anledning att be Dig fara & flyga så gör jag det aldrig.
För jag vet att Du inte skulle komma med svansen mellan benen och be om ursäkt. Det ligger liksom inte i Din natur att be om ursäkt för Dina misstag.
Och jag hatar Din macho yta. Jag hatar hur jävla cool Du ska va i nåt RS-forum och hur mycket "vadå jag behöver ingen" Du låtsas vara.
Jag vet aldrig vad jag gjort för fel och jag vet aldrig hur jag ska göra. Jag hajar ingenting.
Men det finns ju nåt bra, långt där under alkoholistytan så finns nåt bra, annars hade jag väl fan inte tyckt om Dig.
Och Du bara flyr och flyr som om jag ställd någon sorts krav. Det har jag icke, det kommer jag icke göra.
Det var ett jävligt bryskt välkomnande tillbaks till verkligheten jag fick igår. Inte ett dugg nice.
Jag kan sitta här & ösa hur mycket skit jag vill över Dig nu, jag kommer aldrig spotta orden i ansiktet på Dig. Jag kommer aldrig missa en chans att få vara så där extra nära.
Och nästa gång vi talar kommer jag slicka dina fötter igen. Varför? Varför ger mig själv så jävla låg rank i min egen värld?
Vafan är krejjen med "dig"?
Jag kan radda upp alla jävla misstag och vara beredd att göra om dem allihop. Jag förstår inte mitt huvud.
Men herregud, jag förstår en mindre Ditt huvud.
Jag funderade på att ringa Dig igår ifrån min rosa telefon. Men det skulle förmodligen vara fett ovärt, fett onödigt då Du förmodligen la & knullade med någon random. Någon random som inte är jag.
Men det spelar ingen roll, jag måste hitta nåt jag med.
Nåt som inte är Du, nåt som ger mig lite värdighet tillbaks.
Men jag vet, jag skriver det här nu, i morgon slickar jag Dina insnöade fötter igen.

Nu och då

 Men nog fan var allt kanske lite bättre förr. Enfärgat och brusigt.

19 december 2oo7

Dear diary - Ikväll ska jag skära mig i armarna tills jag dör och dör jag inte ska jag gråta mig själv till söms

För allt kanske blir så jävla mycket bättre då?
Allt kanske blir så jävla rätt för alla då?
Alla blir kanske så jävla nöjda?

KUKEN vilken jävla skit dag. Eller ja, inte värre än någon annan och alla andra dar suger kuk, och är fan det värsta jag vet.
Jag hatar att vakna, jag hatar att vara vaken, jag hatar att gå runt och vara så smärtsamt medveten om att jag kanske inte orkar längre.
Jag hatar att gå runt och vara rädd för mig själv. För rädd är jag, jag är så jävla rädd.
Jag är inte bryden med kontrollen. Inte en chans, jag slinter, tappar greppet, förlorar förståndet.
Men det är ingenting jämfört med massor av andra människors lidande, det är ingenting jämfört med förintelse, grava förtryck, krig och svält och fan och hans jävla moster.
Därför: sluta klaga, hynda och ta livet av dig om du så jävla gärna vill.

Men inte ens det får man ju göra för herregud, du vet väl att "det blir bättre", "det löser sig", "det är ju kul ibland", "det finns ju massa kul saker att göra", "du får ju inte ge upp", "du vet väl att det inte är ditt fel" och "VA INTE SÅ JÄVLA KLEN UNGJÄFEL!"
Hur klen jag nu ska va är upp till mig. Jag pallar inte hur mycket som helst, och folk har ju ingen aning. Ni bara antar. Jävlar! Ni sitter på era feta/beniga jävla arslen och ANTAR en massa bullshit.
Och ni vet inte ett jävla skit

18 december 2oo7

Dear diary

Jag ber inte om en andra chans - jag skriker så högt jag kan.
Ge mig anledningar, men ge mig inte val.
För jag kommer bara göra samma misstag igen.
Och kanske vi, en dag, ses och pratar och inte bara talar.

Jag undrar vart jag gick fel.

18 december 2oo7

Dear diary - En dödens trötthet

Jag är så trött nu. Så jävla trött.
Så när Du slutat leka med mitt stora röda och slutat sno mina tankar.
Kan Du ge mig lite sinnesro då?
För jag är verkligen så jävla trött.

18 december 2oo7

Dear diary - Helvete

There were times when there was nothing she could do
But lie in bed all day beside a picture of them together
A picture of better days
If we're never together
If I'm never back again
Well I swear to God that I'll love you forever
I'm not coming home tonight!In all the years that went by she said
She'd always love him
and from the day that he died
She never loved again
She said, "If I would have known just how things would have ended up I just would have let myself die."
If we're never together
If I'm never back again
Well I swear to God that I'll love you forever
I'm not coming home tonight!


För dog var väl vad Du gjorde. Vi gjorde... Ja, jag vet. Det går bara inte...

Ett enda stort ´ingenting´

Jag känner mig helt tom och likgiltig. Det är fredag idag, ringa, inte ringa? Ett litet sms kanske, göra honom medveten om att jag fortfarande existerar. En glad, gul gubbe på msn kanske räcker.
Det är för mycket flummerier och för lite fullmånar.
Jag har massa drömmar att tyda, jag fattar inte vad som händer i mitt huvud eller med mig.
Det liksom svider och sticks, jag fattar inte. Jag fattar ingenting.
Vad hände och när? När blev allt det är ett enda stort "okej" och när blev jag ett endast stort "ingenting"? Ett ingenting att behandla som man vill, ett enda ingenting att inte alls bry sig om.
Jag vill ha mig själv tillbaka. Jag vill ha mig själv och mina tankar i mitt eget våld.
Du skola icke haka upp dig.
Du skola icke gå ner dig.
Du skola icke tänka negativt.
Du skola icke bry dig.
Du skola icke tänka på det.
Så jävla mycket ord, så jävla lite förståelse. Jag har ingen alls. Eller jo, det är klart jag har. Men jag fattar inte.
Varför vända du igen? Varför känner jag mig så ensam? Varför är jag nykter?
But I must be fine cause my heart's still beating.
Om det ändå vore tillräckligt Och förutom att jag fortfarande sitter här, så tror jag inte ett dugg på att det slår.
Slå, slå. Ett endast stort igenting.

Men jag kan ju alltid strö lite sprit över min ångest och be den hålla käften.

17 december 2oo7

Dear diary

Jag vet att det måste vara Din tur nu. Jag har redan gått för många varv.
Sms, msn, sms, msn, random-communitys, msn, sms.
Det måste vara Din tur. Klart det är.
Men varför kastar Du aldrig? Varför slänger Du inte orden i mitt ansikte så jag åtminstone vet?

Jag begär egentligen ingenting av Dig, jag begär att Ditt humör mot mig ska vara någorlunda jämt.
Jag vill bara att Du ska svara när jag pratar med mig. Varför måste Du vara så skiftande?
Men självklart förstår jag att jag har anledning denna gång.
Jag vet att Du tycker jag varit nojjig, att jag överdriver, överreagerar, låter min störning ta över.
Men den tar inte över någonting, den är bara en liten del av mig och ingenting Du kan ha som ursäkt just nu.

Och jag vet. Jag vet att jag missat nåt, men jag försöker ta reda på vad. Du har förbisett det, ignorerat det.
Du måste ta dig själv i kragen, herregud, är Du stum eller?

Jag är ledsen som jag på något vis infekterat Ditt liv. Jag är ledsen om jag aldrig någonsin fick Dig att känna Dig okej.
Jag är ledsen om jag aldrig fick Dig att le. Jag är ledsen om jag aldrig lyckades vara nära på det där bra viset.
Men jag väntar nu. Jag väntar på att Du ringer, skriver, ses.
Jag vet att det kommer ske. Det eller det andra.
Det som innebär att loppet är kört och det aldrig mer kommer finnas någon återvändo.
Det är Din tur nu. Så kasta eller stå över, valet är Ditt.

12 december 2oo7

Dear diary - Ge mig nåt som tar mig någonstans

För jag vill veta om kärlek finns. Och jag följer alla steg. Vi kanske ses, det finns en chans. 

Knark. Bah massamassa knark. I turn you off.

Meningslös måndag

Jag kom att tänka på en rad situvationer jag borde ha handlat så mycket annorlunda i. Då jag viste att jag gjorde fel med ändå gjorde det.
Förmodligen fattar ingen vilka situationer jag syftar på och det beror mest på att jag inte berättat om dem för någon - eftersom jag skäms.
När ska jag sluta va ett svin?