14 november 2oo7

Dear diary - Varför knullar Du mig inte bakifrån och säger att jag är det ballaste som finns?

Jag blir helsne på den här tystnaden och jag är alltid lika förvirrad när jag vaknar och drömt om Dig.
Varför kan Du inte vara på riktigt? Det var Du ju fan aldrig... Men kan Du inte bara knulla mig på riktigt en sista jävla gång? Kan Du inte ringa mig på riktigt en sista jävla gång? Kan Du inte säga hej när vi möts en sista jävla gång?
Eller nej, varje jävla gång. Kan du inte sluta bete Dig som en jävla mellanstadieelev och växa upp och fylla ut den där alldeles för stora, för svarta kostymen Du tagit på dig?
Jag saknar ju, jävlar.

Jag förtvinar utan Dig, Kung af svår. Kom hit och bygg upp det Du raserat.
Men jag leker med tanken på att vara Din en natt till. Jag leker med tanken.
För det är de tankar är tillför.

12 november 2oo7

Dear diary - I wanna hurt You just to hear you screaming my name.

Jag försöker hitta nåt att jämföra det hela med... Men jag kan inte liksom.. relatera längre.
Igår var jag för deppad för att supa skallen av mig i nån alkholistvarningskrejj. Jag var för deppad för att supa, WHAAT?!
Men, men. Det enda jag kunde tänka på var Kung af svår, olika situationer som aldrig kommer uppstå... Drömscenarion.
Eller dröm och dröm... Bara att vi sågs igen och talade med varandra. Att vi kanske löste nåt, begravde stridsyxan djupt och såg varandra i ögonen.
I natt sköts en man till döds, jag har ingen skuld i det. Men jag har skuld i Dig och i det här.
Borde jag ha sagt något annat? Borde jag gjort något annorlunda? Är bollen egentligen hos mig?
 Jag minns på buller, när jag påpekade att vi inte talat med varandra under hela dagen, och Du sa "men jag vågade inte hälsa, ifall jag skulle få värsta dissen tillbaks.... Det var som om du inte såg mig..."
Är det likadant nu? Är det de jag borde tänka på när ödet jävlas arslet av oss på bussen? Är det jag som borde samla mina tankar, vägra paniken och hälsa?
Varför ger ingen mig nåt jävla tecken. Jag vill bara ha nåt, vad som helst, ett bevis på att jag inte är glömd och begraven.
Saknar Du mig ännu? Har jag fortfarande en plats i Ditt huvud? Är det fortfarande mig Du drömmer om? (Som det stod i skinhead barbiedolls gästbok)

Här händer i alla fall ingenting. Jag har nog med chipspåsar för att bygga en by i Afrika, och min käft smakar skit efter all pucko jag druckit. Är det kanske det som är mitt öde nu? Efter Dig. Att jag ska vara fet och äcklig med dålig pucko-andedräkt.
Ingen vill ha mig då, inte ens jag.
Men jag ångrar inga steg vid Din sida, jag vattnar Dina växter igen.
Klockan är sova-för-länge-sen-tajm nu. Men jag kan inte sova, jag drömmer om Dig på nätterna, jag tänker på Dig på dagarna. Fan, försvinn ur mitt huvud.

Men jag fattar inte hur det kan bli så tomt? Jag äcklas av mig själv och min överkonsumtion av frågetecken.
Jag hatar mig själv och mina tafatta försök i att gå vidare. Jag hatar mig själv och mina fåniga förhoppningar om att få röra vid Din hud igen.
Jag hatarhatarhatar mig själv.
26 dagar sen är det. 26 extremt långa jävla dagar sedan vi sist sa något till varandra.
Jag var berädd att sälja min själ till satan för att få Dig att låsa upp.
16 dagar sedan jag senast försökte få tag på Dig...
Jag bara sitter här och strör salt i såren och räknar dagar. Jag bara sitter här och känner hur allt stinker blod och baksmälla.
Jag har fan inte ens känt mitt hjärta slå sen Du sparkade ut mig från Ditt liv.
Men varför svarade du inte? Vad vore så hemskt med att prata sönder alla torra, gråa nätter en gång till?
Den kvällen letade jag efter nycklarna till vapenskåpet.35oknullade jävla dagar.
35 - sen vi knullade
26 - sen vi pratade
16 - sen jag försökte få tag på dig
5 - sen jag såg dig
MEN VEM RÄKNAR
Jag lider för mycket för att det ska vara på riktigt, snart syr jag in mig själv på psyket.. Jag är rädd för mig själv och vad dom säger, jag är rädd för Din tystnad och för folks blickar. Dom sticker i mig, jag vet att jag inte borde prata om Dig. Men jag har inget annat i mitt huvud.
Åh, Kung af svår, ta mig i land!

12 november 2oo7

Dear diary - Det enda som hjälper mot tankar är hud.

Varför kan jag inte vara nöjd med det jag har. Varför kan jag inte bara tacka å ta emot. Varför kan jag inte bara gapa och svälja?
Varför måste jag mäta alla med Dig, varför måste jag leta efter det där lilla extra i folk ögon, varför tycker jag att livet behandlat mig så fruktansvärt orättvist.
????????????????????????????????????????????????????????????????????
Nu har bussarna börjat gå, nu har massa människor redan börjat sina dagar.
Varför kan jag inte glädjas åt att jag överlevt hitintills, varför kan jag inte se fram emot imorgon?
Jag har inget att förlora, jag skulle kunna lämna allt och inte sakna det, förutom Kung af svår då...Fan va trött jag är på mig själv. Jag fattar ingenting. Jag hajar inte en meter...
Vad hände och när? När blev allt så här? När begravde Du en mina under min hud?
När slet Du hjärtat ur min bröstkorg? När bestämde Du att det inte var mig Du ville ha?
När insåg Du att jag aldrig skulle kunna mäta mig med henne?
När blev jag så jävla bitter? Och när blev livet så jävla mörkt?
Vart jag än sätter mina fötter så är det svarta hål i marken, och jag är förlorad en än gång.

Kedjor komma och slå

Jag har väntat på ett regn jag kan förlora mig i -
jag har ett hjärta som slår
Inatt har jag bett för stunden dimman drar förbi,
för en välkommen vår.

8 november 2oo7

Dear diary

Jag älskade Dig, och jag antar att jag visste att jag inte skulle få ha Dig så länge.
Och när Du vill gå, har jag ingen rätt att hindra Dig.
Men innerst inne vet Du, att Din plats är hos mig.

Du kan inte säga emot Ditt hjärta

7 november 2oo7

Dear diary - Ögonblick

När jag vände mig om så stod Du där som svaret på alla mina böner, jag vakna dock tvärt ur den sagan när Du gick förbi mig som om jag inte fanns. Inte ens ett hej fick jag, inte ens ett jävla hej...
Om Du är ledsen - gråt.
Om Du är rädd - för vad?
Om Du ångrar dig - säg det.
Om jag har fel - så jag kommer jag ändå aldrig sluta hoppas.Ett ögonblick, det var inte mer än så, det var ett ögonblick då jag inte visste vart jag hörde hemma, vart jag skulle, vilka spår jag lämnat eller vad jag skulle säga. Hela min kropp slutade att fungera.
 Ångestattacken på bussen, var det Du? Var det Du som frammanade den? I mitt undermedvetna, genom vår koppling till varandra?
För jag såg Dig inte, jag visste inte att du satt blått några meter ifrån mig, jag kunde nästan ha sträckt ut handen och tagit på Lycka igen.
Jag hade kunnat tvärstanna på vägen och låtit våra kroppar kollidera, men jag gjorde det inte. Ty, jag är lika rädd som Du, men det var en kraft över mig, jag kunde inte röra mig eller tala.
 Men det kunde Du, Du talade, skrattade och gick, men inte till mig... Hur länge ska jag lida innan Du förstår? Det finns inget mer att förlora, stegen från dig ekar i mitt huvud.
Jag såg Dig idag, Du var lika verklig som löven på marken. Och så nära, jag hade kunnat sträcka ut handen och tagit på Lycka - en gång till.

7 november 2oo7

Dear diary - Ta Dina minnen och försvinn ur mitt liv, älskade, älskade Du.

Jag önskar att mitt liv vore läppglans och Fridatidnigar så jag slapp bry mig om verkligheten.
I alla fall den här verkligheten. Den kan fan suga min kewk.
Alla vägar leder hit och hur mycket jag än letar så hittar jag inget som hjälper.
Jag behöver en bra paroll, nånting att tro på, nåt som tar mig en bit över noll.Och jag lovar att nåt sånt finns inte här.
Men jag vill bara skära bort all min meningslöshet.
Jag vill vill bara skära bort all min omänsklighet.
Jag vill skära sönder mina armar i jakt på nåt Du glömt kvar under min hud.
Jag vill knarka, supa, knulla, käka pizza, suga kuk ALLT. Allt för att få bort Dig från min hud.
Samtidigt som jag vill ha Dig där, jag vill ha Dig överallt. Men jag vill ha Dig på riktigt, allt är bara i mitt huvud.
 

Jag tivlar mer och mer på en förändring, jag tvivlar mer och mer på att det Du glömt under min hud kommer att försvinna.
För tänk om jag hade rätt? Tänk om det var som jag sa?
För här läker inga sår, jag kan räkna mina stygn hur många gånger som helst, dom är alltid lika många.
Men allt Du var, var en del av mönstret. En del av alla diagnospapper. Jag vet att det var jag som var fel.
Jag önskar vi sågs en gång till, en sista gång. Jag önskar att Du knullade mig hårt och brutalt och slet av mig all den här jävla ångesten.
Jag önskar Du ringde en gång till, att Du sa dom där rätta orden som vände allt rätt igen.
Det är inget att dölja, jag har inget att förlora.  

Men Du pratade om nåt jag mist, som om Du pekade på dåren.
Och visst, jag kanske är en dåre, men jag skäms inte.  Jag är en idiot.Och jag kan inte höra mina andetag längre.
Jag kan inte känna mitt hjärta slå.
För vad har jag att andas för?
För vad ska mitt hjärta slå?Men jag var aldrig er att sparka på.
Jag var aldrig er att spotta på.

Men glo ni. Glo bäst fan ni vill, det är inte mer än så här. Det finns inget som kan komma in under min hud igen.
Ingen mer än Han - Kung af svår och hans sockersöta lögner om natten då jag var det enda han hade.
Då var allt perfekt. Då var det där med lycka ett faktum.

5 november 2oo7

Dear diary - Misery is a butterfly

Jag har så svårt att sätta ord på saker nu, jag har liksom ingen kontroll över mina tankar längre.
Det är mest panik och spillror överallt, blod, svett och tårar.
Jag hatar att inte ha kontroll - och nu har jag tappat allt sånt. Jag är rädd för att somna, eller förväntansfull. Jag vet inte. Jag vill eller vill inte drömma om Dig, och oss om er och allt som hänt.
Vart ska jag ta vägen nu? Jag har inga planer alls, ingen strategi. Jag skulle lämna allt och aldrig mer komma tillbaka, men jag vill så gärna se förändringen som jag vet måste komma. Det är mot naturens och alla gudars lagar att det ska vara så här.

Men hur ska jag kunna se någon i ögonen och säga att det inte spelar roll, när det spelar roll? Det spelar en stor jävla roll.
Jag har tappat mig själv igen, jag har förlorat allt. Det finns inget att rädda, inget att söka, inget att vinna. Det är ju över nu, redan här är det slut.
Jag har letat skatter vid regnbågens slut, jag har tillåtit mig att hoppas, att falla, jag har hållit i lyckan och tappat den.
Det finns inga ord som hjälper, det finns ingen stans att fly.
Men jag rymmer hemifrån, försvinner iväg. Mina planer kan ingen ta ifrån mig.

Men jag ber dig nu, jag ber dig om du finns, att komma ner från dina jävla moln och ge mig en förklaring.
Varför just jag? Varför just nu och igen? Varför gör du så här? Varför gör Han så här?
Jag saknar Kung af svår och hans händer mot min kropp.
Jag saknar Kung af svår och hans ord i mina öron.
Jag saknar Kung af svår och hans jävla lögner.


Och folk säger: titta på den clownen, hon är alltid så där. Men ni kan inte avgöra vad.

4 november 2oo7

Dear diary - Livet är dom nätter då jag inte kan sova.

- Varför gör du så här? Vad är det du försöker uppnå?
- Jag leker med döden, det är det droger är tillför.
Det finns inget här att rädda, ta Dina minnen och försvinn ur mitt liv, älskade, älskade Du.

1 november 2oo7

Dear diary - And when I lose myself I think of you

Jag förlorar förståndet. Det kryper på väggarna nu. Igen. Igenigenigen.
Allt är så dumt. Jag är så dum. Hur kunde jag någonsin tro att Han skulle vilja någon som mig? Och att en sån som jag skulle kunna göra Honom lycklig?
Idioti är vad det är. Och nätter som denna slår det mig som ett knytnävslag i magen. Over and over again.

1 november 2oo7

Dear diary

Kan Du någonsin förlåta min dumhet? Jag kan inte glömma Dig eller låta Dig va.
Jag kan inte dränka minnet av Dig med något alls. Och allt blir bara värre.
Men jag visste ju det här, precis som Du. Så kan Du förlåta min dumhet?