4 oktober 2o1o

Dear diary

Diva gör mig alltid på så besynnerligt humör.
Egentligen vill jag väcka Trolleriet och be han läsa högt och länge för mig.
Berätta om och om igen - om Diva.
Eller om Honom och mig - Honom i mig.
Bli en del av något annat, något vackrare och större.
Och få Honom att andas njutningsfullt. Andas njutning.
Men Han sover nu. Sover och drömmer, men inte om mig.
För jag är verkligheten.
Inte den bästa och mest sprudlande kanske, men den som är här.
Nu - verkligheten som vi vet den.
Och jag är ju hellre på riktigt. Som Han - alldeles, alldeles verkligen.
Men i en annan verklighet.

Ljust nu är allt en djungel av vita tigrar och inget kött.
En redan nästan utrotat sort utan chans att rota sig.
 Jag skaver bort det korpsvarta nagellacket från mina naglar,
som substitut för att bita, som substitut för att alls leva.
Jag blir utmattad när jag hatat mig själv hela dagen.
Hela dagen. Alla dagar.
Men vi behövs också. Vi som hatar det som inte går att hata, det outhärdliga.
Och älskar allt fult och farligt.
Som den gamla samlingen av blodprovsnålar och minaförstarakblad,
den ligger gömd i en alldeles speciell cigarettask. En som skiljer sig från mängden.
 Jag använder dem inte längre, men jag slänger dem aldrig.
Det är fulsnyggt, på ett farligt vis. Och förbjudet.
Av den allra djupaste och innerligaste kärleken - förbjuden.

Men nu sover Han, Trolleriet.
I all sin prakt - här bredvid mig.
Jag försöker läsa Hans andetag, lyssna efter dolda budskap - hemlisar.
Allt medans Han sover - i våran tillsammans-iallafall-verklighet.
Vår,  tillsammans.