6 oktober 2o1o

Just detta skulle kunna vara en sån där dag då man bara gav upp.
Igen och igen - gav upp.
Mitt Trolleri ligger i en annan säng och sover, olycklig och av egen vilja ensam.
Det är synd om Honom idag, alla dagar, men mer idag. Jag önskar så hårt att jag bara kunde ställa allt på sin rätta plats och säga "titta! Nu är ALLT som det ska!" Och Han skulle titta på mig och säga: "vad skulle jag göra utan dig, älskling?"
Men jag kan inte ställa nåt rätt eller vrida nåt rätt eller ens tänka rätt.
Det är synd, för vi har det bra, med varandra, men var och en för sig - helt fel.
När vi ligger och tittar på King Of Queens med ryggen mot varandra i våra egna små förjävliga helveten.
Så förjävliga att vi inte ens förmår oss att vända oss mot varandra. Igen och igen.
Och trots allt så är det de enda jag klarar av, att ligga brevid Honom och älska Honom. Vissa dagar orkar jag inte ens det.
Jag antar att jag lägger för mycket energi på att hata mig själv, men det är en tung sak att förlika sig med.
Att jag är fast här, i den här kroppen, men den jag hatar mest, med DET jag hatar mest.
Det är nästan overkligt, att jag inte kan sluta känna som henne, den jävla... Oavsett hur mycket jag reder ut och sorterar upp i en glömd vrå i min hjärna och rätt jag än tvingar mig själv att tänka så kan jag inte sluta känna som hon tänker. 
Hon är den värsta jag vet, absolut värsta.

Men vet ni? Jag har bestämt att jag aldrig ska ha några mer. Något mer folk.
Jag tror det blir bra för mig.
Jag är som folk som inte kan hålla liv i en blomma hur gärna dom än vill. Fast med vänner.
Jag bara sitter här med min tekopp och den där herr Ågren hela dagarna tills någon någonstans fått nog av att jag aldrig sitter där med min tekopp och herr Ågren.
Och en lista på folk som bett mig dra åt helvete och tyck-synd-om-mig-blicken är inte vad jag behöver.
Jag kan inte påstå att det är synd om mig, inte ett dugg. Jag ställer till själv, helt på egen hand, inte medvetet, men vafan, jag är ju inte full jämt.
Det bara går inte. Det har aldrig gått.
Nog om det, nog om allt med mig här nu.

Vårat kärleksbarn har vuxit till sig nu. Det är synd, han luktar inte kattunga längre. Och han går inte som en känguru, han är en fantastisk liten pubertetskatt.
Om han ändå kunde vara lite jämt, då skulle jag kunna låtsas att alla dessa dagar han växer aldrig hänt.
Att alla dagar hitintills aldrig hänt. Att något aldrig hänt.