Och med bra menar jag att dem bryr sig liksom. Jag vill att dem ska se musik för vad det en gång var, idag spelas det nya "artister" på mtv varje dag med folk som framför låtar för att dem vill ha ett eget klädmärke typish. Och det är att våldta.
I alla fall i mina ögon, musik älskar man ju för att man älskar hon som gör musiken, hon som skriver sådär som bara hon kan och han som komponerar låtar så där som bara han kan.
Men idag finns inget sånt kvar. Idag är det nån fantasilös stackare som sitter och skriver om sina kärlekslåtar till nya "artister" varje dag och nån annan som råkar va bra på att slänga ihop toner som låter bra tillsammans.
Eller ja, bliipblipp untz untz osv. Bara skit.
Man kan inte älska en sådan artist. För artisten i sig gör ju inget av det man påstår sig älska? Man älskar ju typ artisten ifråga för att han/hon är snygg mer.
Det är i vilket fall jävligt trist och sådana ungar vill jag icke ha. Jag vill att dem ska se det bakom saker och ting, tycka saker, bry sig, reagera, säga ifrån.
Inte bli en del av den hjärndöda läppglans/sidan-3-kille-i-frida/dataspels generationen.
Och om jag då skulle ha barn så har jag alltid sett mig själv som ensamstående. Kanske för att jag är rädd för att miljön jag i så fall skulle uppfostra mina barn i skulle störas av någon/något som inte brydde sig lika mycket som jag. Någon som helt enkelt skulle föra in och acceptera den hjärndöda grejjen.
Jag vill ha djupa diskussioner vid middagsbordet, jag vill ha en unge som står och skriker över hur jävla fel samhället är under frukostgrejjen.
Min mormor sa då att man inte kan styra sina barn på det viset. Och det är ju självklart sant, och det är väl inte det jag vill heller. Bra människor kan komma från vilka miljöer som helst.
Men om man uppfostrar barn i en miljö fri från hjärndödhet och zombiesyselsättningar så lär dem sig ju att bry sig.
Förhoppnignsvis.
För mycket beror ju på miljon, eller hur? Det känns i vilket fall så.
Sen om det skulle va så jävla värt å skaffa ungar till den här världen vet jag inte riktigt. Känns ju som den faller samman lite mer varje dag och aldrig blir hel.
Och skaffar man barn så är man alltid förälder. Jag kommer alltid vara mamma. Och jag vill ha min frihet, jag vill kunna lägga av när jag vill. Och det gör man bara inte med ett barn och om man nu skulle tänka dem här tankarna då man är mor, så skulle jag ju få sjukt dåligt samvete. För man älskar dem ju. Förhoppningsvis.
Ja, jag vet inte. Men ibland känns barn som ett avslut. Som ett "tack och adjö" livet och hej och välkommen hemma kvällar och matlista. Villa, volvo, vovve. Och jag dör hellre.
Jag vill inte gå upp vaje morgon för samma sak. Jag vill inte ha ett ekorrhjulsliv. Även om jag mer eller mindre har det nu, så är det ju p.g.a min socialafobi och jag kommer ta mig över den. Hoppas jag. Och när jag gör det. Då ska jag leva.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar