Normalitet

Snubblade över ett jävligt uttjatat och intressant ämne idag, nämligen "normalitet."
För vad är egentligen normal?
I ett forum såg jag ett ganska intressant inlägg; "Jag har funderat lite på strävan efter att vara normal ett tag. Hur kan man vilja något sådant egentligen? Om man är normal är man ju varken eller. Varken snygg eller ful, glad eller ledsen, rolig eller tråkig. Är normaliteten medelvärdet av extremiteterna? Om detta är sant borde ju normalitet vara en avvikelse, för hur många passar in på detta?"Och självklart så är det ju så att det som andra ser normalt ser inte jag normalt. Normalt är ju btw jävligt trist, och jag andvänder det oftast när jag snackar om sjukdommar och reaktioner.
Typ "det är väl rätt normalt att må illa när man har huvudvärk." och "det är nog normalt att känna så första gången."
Men normalt innebär ju inte för mig att 90% av världens befolkning gör så. Utan mer att det för dem flesta inte är svårt att förstå. Det är inte svårt att förstå att man blir svartsjuk om ens snubbe raggar på fem av dina bästa vänner, sen att kanske det bara är 50% av världens befolkning som faktiskt skulle bli det jämt är en annan femma.
Och ändock. Jag kan tänka mig att jag verkar onormal i mångas ögon, medans jag tycker att det är jävligt onormalt att inte ha en musiksmak t.ex. eller att aldrig ha sett sig i spegeln och funderat över vad man tycker.

Och här om dagen tänkte jag på Marielle och hennes fans och ofans. Hur många som tyckt att hon är så fruktansvärt cool eller knäpp. Och om hon varit normal i deras ögon hade hon ju inte vart så fruktansvärt cool? Då hade hon  ju bara vart... normal.
Men jag kan inte se nåt som jag i min värld skulle klassa som onormalt med henne. Kanske onormalt bra på att formulera sig?
För är det något jag älskar med den kvinnan så är det hennes sätt att sätta ord på saker. En pizzadäjt med henne ger mig mer än två veckors funderande, just för att hon bah över typ vilket ämne har utarbetade åsikter och lägger fram dom så vem som helst skulle tycka det är intressant att lyssna. Och man bara sitter där och bah "ja, men precis, fyfan va bra sakt." typ.
Men kanske skulle även jag kunna tycka att hon inte följde ramen för "normal" av den anledningen att jag aldrig träffat någon som henne förut?
Men  jag har ju fortfarande inte lyft på ögonenbrynen när jag sett/tänkt på henne. Jag finner det helt enkelt jävligt begripligt. Något jag inte finner begrlipligt är dock nazism t.ex. eller homofobi. Jag kan faktiskt inte förstå hur man kan va så jävla dum i huvudet att man står för stådana åsikter. Eller ja, att man tycker som man tycker helt enkelt.
Eller att man är så ointresserad av typ allt så man tror att jag hittat på ordet "socialtmissanpassad" själv.
Och för andra så är homofobi normalt, för att det är vanligt. Typ varannan snubbe är ju homofob. Sickert brudarna också, jag har bara haft turen att lyckas undvika att springa in i sådana människor.
Men som något annat snille sa i forumet "Vad person X själv anser vara normalt påverkas av den miljö X lever i. Vilket borde innebära att om omgivningen tycker att han är normal, tycker han själv det med, och vice versa."I min värld är det onormalt att se storheten med Justin Timberlake, medans det i en annan är normalt.

Och när man tänker på det så känns det ju jävligt värdelöst att ens försöka diskutera skiten, eftersom normalt varierar från person till person, land till land. och hak till hak. Jag känner mig i alla fall jävligt nöjd över att inte känna mig normal eller ses som det heller för den delen. För i min värld är "normal" en ganska tråkig grejj.