Om jag någonsin hinner ifatt

Egentligen är jag rätt tömd. Och egentligen har jag ingenting att säga just nu.
Men jag känner för att förklara nåt, för att reda ut och säga upp och stoppa till eller vafan som helst.

Ibland när jag läser alla jätte stora bloggar så känner jag mig ganska besviken. Dom skriver tråkigt, oftast kallt. Om deras dagar hit och dit men inget djupare om vad dom kände eller tanken bakom.
Och sure, jag är inte speciellt rolig, men jag försöker iaf få med hur jag känner, hur jag ÄR inte hur jag ser ut, vad min dyraste väska kostar osv.
Menmen, det är väl sånt som säljer antar jag. Och allt som säljer är bra. Men jag tänker aldrig bli en sån som säljer, inte för att jag vill sälja iaf. Men vem vet, endag kanske vi blir mode, vi som inte vill sälja. Bah WHATÄVAHH!!

Det händer inte så mycket här, det står rätt still. Luften cirkulerar inte längre och jag vet inte vem jag kan se i ögonen.
"Du ser inte lycklig ut, det var ett tag sedan." Sa Crille till mig idag.
Och ne, jag tror det var längesen, som jag sa. Det är i alla fall inget jag minns.
 Ibland känns det som om jag bedrar mig själv i alltihopa. Som om det är mig själv jag inte kan se i ögonen.
Vad gör jag för mig? Vad ger jag mig själv av det här livet som gör mig lyckligare? Ja, inte är det mycket i alla fall.
Det känns som om jag går runt i nån jävla dimma hela dagarna och väntar på att någon ska sparka i gång livet åt mig. Och då jävlar, då får jag nog vänta länge. Jag vill ju inte ha det så här, jag vill leva, göra saker, uppleva saker, riva murar.
Inte sitta här och glo rulle och andras jävla bloggar om deras jävla liv hela jävla dagarna. Vafan.
När blev det så här? När blev jag så här? Jag fattar inte vad som hände och när.
Och än mindre fattar jag mig själv.

Men om jag inte börjar snart, leva alltså, så kommer jag aldrig hinna ta igen allt jag missat. Aldrig äta mig mätt.
Och när jag missat det, gått över den gränsen, vad finns det då att fortsätta för?
Jag vägrar bli en sån där gå tant i alla filmer med tråkigt sexliv och snoriga ungar som sitter och löser korsord vid köksbordet och funderar över när man egentligen levde och vad gubben vill ha till middag ikväll.
Det är inte ett dugg roligt och jag har ingen aning om vart jag ska börja.

Så hey, vart börjar man leva igen?