Och detta till Bucka.
Inga mästerverk men det är faktiskt tanken som räknas!
12/28/2008
2 julkort till
Och detta till Bucka.
Inga mästerverk men det är faktiskt tanken som räknas!
Kunskap, glädje och så lite tango!
Ritade i all hast ett litet kort till Pez som jag ska träffa i morgon. Hann ju varken köpa julklappar till Bo-se, Bucka, Alvros, KanInez eller Pez ;(
Vad tycks?
Vad tycks?
12/25/2008
12/18/2008
Little Sis
Min lillasyster va här och öste en natt eller två, det lilla livet går ju nu och krejjor!
12/16/2008
12/12/2008
Och eftersom TVn inte funkar
Hon är lite lik den dära "Betty" eller vad hon heter som pryder så många pyjamasbyxor. Fett nöjd med glanset i ögat iaf.
12/11/2008
12/08/2008
11/30/2008
Roger
Satt och tänkte på bucka här om dagen och tiden då vi hängde jämt typish. Saknar han lite, saknar det lite. I alla fall så ritade jag av en karaktär i en av hans favvoserier. Så nu hoppas jag han sitter hemma och kurrar och känner sig ruggit hedrad!
Teckningen, gjord på en kaffe kvart så är inte helt likt kanske. Huvudet skulle ju ha vart fetare i alla fall.
Och den färglagda varianten. Inte CPbra, men helt okej :)
Teckningen, gjord på en kaffe kvart så är inte helt likt kanske. Huvudet skulle ju ha vart fetare i alla fall.
Och den färglagda varianten. Inte CPbra, men helt okej :)
11/26/2008
11/24/2008
11/21/2008
11/10/2008
11/09/2008
Små,små änglar
Min mormor tyckte jag skulle ge flisan en ängel i julklapp, så jag började öva redan nu.
Första skissen ävah på en ängel:
Jag ritade av han från ett bokmärke, förutom att jag aldrig lyckas få bilden rak och mitt i bild utan alltid får offra nån del av bilden för att jag är sne(?) så blev den ju hyfsad.
Färglad i ps. Och får jag då tillägga att jag inte äger nån sån där mus-matta-penna-moj. Utan jag målar med en vanlig mus. Det tar tid, men det kanske det blir värt.
Så, gott folk; vad tycker ni?
Första skissen ävah på en ängel:
Jag ritade av han från ett bokmärke, förutom att jag aldrig lyckas få bilden rak och mitt i bild utan alltid får offra nån del av bilden för att jag är sne(?) så blev den ju hyfsad.
Färglad i ps. Och får jag då tillägga att jag inte äger nån sån där mus-matta-penna-moj. Utan jag målar med en vanlig mus. Det tar tid, men det kanske det blir värt.
Så, gott folk; vad tycker ni?
11/08/2008
Superhjältinnor
Idag har jag ägnat mig åt superhjältinnor.
Den här gillade jag faktiskt. Girl power är ju aldrig fel, fråga bara spice girls.
Såg henne på en t-shirt på en hemsida. Så jag beslöt mig för att försöka rita en egen hihii.
Mja, efter att jag ritat min superhjältinna igår så la jag in henne i datorn för färgläggning. Eller i alla fall ett tappert försök till det, har ingen större vana av att måla i ps.
Men här här resultatet.
Slående likt originalet om jag får säga det själv OCH DET FÅR JAG!
Den här gillade jag faktiskt. Girl power är ju aldrig fel, fråga bara spice girls.
Såg henne på en t-shirt på en hemsida. Så jag beslöt mig för att försöka rita en egen hihii.
Mja, efter att jag ritat min superhjältinna igår så la jag in henne i datorn för färgläggning. Eller i alla fall ett tappert försök till det, har ingen större vana av att måla i ps.
Men här här resultatet.
Slående likt originalet om jag får säga det själv OCH DET FÅR JAG!
11/01/2008
Om jag någonsin hinner ifatt
Egentligen är jag rätt tömd. Och egentligen har jag ingenting att säga just nu.
Men jag känner för att förklara nåt, för att reda ut och säga upp och stoppa till eller vafan som helst.
Ibland när jag läser alla jätte stora bloggar så känner jag mig ganska besviken. Dom skriver tråkigt, oftast kallt. Om deras dagar hit och dit men inget djupare om vad dom kände eller tanken bakom.
Och sure, jag är inte speciellt rolig, men jag försöker iaf få med hur jag känner, hur jag ÄR inte hur jag ser ut, vad min dyraste väska kostar osv.
Menmen, det är väl sånt som säljer antar jag. Och allt som säljer är bra. Men jag tänker aldrig bli en sån som säljer, inte för att jag vill sälja iaf. Men vem vet, endag kanske vi blir mode, vi som inte vill sälja. Bah WHATÄVAHH!!
Det händer inte så mycket här, det står rätt still. Luften cirkulerar inte längre och jag vet inte vem jag kan se i ögonen.
"Du ser inte lycklig ut, det var ett tag sedan." Sa Crille till mig idag.
Och ne, jag tror det var längesen, som jag sa. Det är i alla fall inget jag minns.
Ibland känns det som om jag bedrar mig själv i alltihopa. Som om det är mig själv jag inte kan se i ögonen.
Vad gör jag för mig? Vad ger jag mig själv av det här livet som gör mig lyckligare? Ja, inte är det mycket i alla fall.
Det känns som om jag går runt i nån jävla dimma hela dagarna och väntar på att någon ska sparka i gång livet åt mig. Och då jävlar, då får jag nog vänta länge. Jag vill ju inte ha det så här, jag vill leva, göra saker, uppleva saker, riva murar.
Inte sitta här och glo rulle och andras jävla bloggar om deras jävla liv hela jävla dagarna. Vafan.
När blev det så här? När blev jag så här? Jag fattar inte vad som hände och när.
Och än mindre fattar jag mig själv.
Men om jag inte börjar snart, leva alltså, så kommer jag aldrig hinna ta igen allt jag missat. Aldrig äta mig mätt.
Och när jag missat det, gått över den gränsen, vad finns det då att fortsätta för?
Jag vägrar bli en sån där gå tant i alla filmer med tråkigt sexliv och snoriga ungar som sitter och löser korsord vid köksbordet och funderar över när man egentligen levde och vad gubben vill ha till middag ikväll.
Det är inte ett dugg roligt och jag har ingen aning om vart jag ska börja.
Så hey, vart börjar man leva igen?
Men jag känner för att förklara nåt, för att reda ut och säga upp och stoppa till eller vafan som helst.
Ibland när jag läser alla jätte stora bloggar så känner jag mig ganska besviken. Dom skriver tråkigt, oftast kallt. Om deras dagar hit och dit men inget djupare om vad dom kände eller tanken bakom.
Och sure, jag är inte speciellt rolig, men jag försöker iaf få med hur jag känner, hur jag ÄR inte hur jag ser ut, vad min dyraste väska kostar osv.
Menmen, det är väl sånt som säljer antar jag. Och allt som säljer är bra. Men jag tänker aldrig bli en sån som säljer, inte för att jag vill sälja iaf. Men vem vet, endag kanske vi blir mode, vi som inte vill sälja. Bah WHATÄVAHH!!
"Du ser inte lycklig ut, det var ett tag sedan." Sa Crille till mig idag.
Och ne, jag tror det var längesen, som jag sa. Det är i alla fall inget jag minns.
Ibland känns det som om jag bedrar mig själv i alltihopa. Som om det är mig själv jag inte kan se i ögonen.
Vad gör jag för mig? Vad ger jag mig själv av det här livet som gör mig lyckligare? Ja, inte är det mycket i alla fall.
Det känns som om jag går runt i nån jävla dimma hela dagarna och väntar på att någon ska sparka i gång livet åt mig. Och då jävlar, då får jag nog vänta länge. Jag vill ju inte ha det så här, jag vill leva, göra saker, uppleva saker, riva murar.
Inte sitta här och glo rulle och andras jävla bloggar om deras jävla liv hela jävla dagarna. Vafan.
När blev det så här? När blev jag så här? Jag fattar inte vad som hände och när.
Och än mindre fattar jag mig själv.
Men om jag inte börjar snart, leva alltså, så kommer jag aldrig hinna ta igen allt jag missat. Aldrig äta mig mätt.
Och när jag missat det, gått över den gränsen, vad finns det då att fortsätta för?
Jag vägrar bli en sån där gå tant i alla filmer med tråkigt sexliv och snoriga ungar som sitter och löser korsord vid köksbordet och funderar över när man egentligen levde och vad gubben vill ha till middag ikväll.
Det är inte ett dugg roligt och jag har ingen aning om vart jag ska börja.
Så hey, vart börjar man leva igen?
10/28/2008
Snor, trots och kärlek
Satt och diskuterade barn med min mormor vid kvällsfikat och jag kom fram till att jag nog inte vill ha barn för att jag inte skulle stå ut om dem inte blev "bra" människor.
Och med bra menar jag att dem bryr sig liksom. Jag vill att dem ska se musik för vad det en gång var, idag spelas det nya "artister" på mtv varje dag med folk som framför låtar för att dem vill ha ett eget klädmärke typish. Och det är att våldta.
I alla fall i mina ögon, musik älskar man ju för att man älskar hon som gör musiken, hon som skriver sådär som bara hon kan och han som komponerar låtar så där som bara han kan.
Men idag finns inget sånt kvar. Idag är det nån fantasilös stackare som sitter och skriver om sina kärlekslåtar till nya "artister" varje dag och nån annan som råkar va bra på att slänga ihop toner som låter bra tillsammans.
Eller ja, bliipblipp untz untz osv. Bara skit.
Man kan inte älska en sådan artist. För artisten i sig gör ju inget av det man påstår sig älska? Man älskar ju typ artisten ifråga för att han/hon är snygg mer.
Det är i vilket fall jävligt trist och sådana ungar vill jag icke ha. Jag vill att dem ska se det bakom saker och ting, tycka saker, bry sig, reagera, säga ifrån.
Inte bli en del av den hjärndöda läppglans/sidan-3-kille-i-frida/dataspels generationen.
Och om jag då skulle ha barn så har jag alltid sett mig själv som ensamstående. Kanske för att jag är rädd för att miljön jag i så fall skulle uppfostra mina barn i skulle störas av någon/något som inte brydde sig lika mycket som jag. Någon som helt enkelt skulle föra in och acceptera den hjärndöda grejjen.
Jag vill ha djupa diskussioner vid middagsbordet, jag vill ha en unge som står och skriker över hur jävla fel samhället är under frukostgrejjen.
Min mormor sa då att man inte kan styra sina barn på det viset. Och det är ju självklart sant, och det är väl inte det jag vill heller. Bra människor kan komma från vilka miljöer som helst.
Men om man uppfostrar barn i en miljö fri från hjärndödhet och zombiesyselsättningar så lär dem sig ju att bry sig.
Förhoppnignsvis.
För mycket beror ju på miljon, eller hur? Det känns i vilket fall så.
Sen om det skulle va så jävla värt å skaffa ungar till den här världen vet jag inte riktigt. Känns ju som den faller samman lite mer varje dag och aldrig blir hel.
Och skaffar man barn så är man alltid förälder. Jag kommer alltid vara mamma. Och jag vill ha min frihet, jag vill kunna lägga av när jag vill. Och det gör man bara inte med ett barn och om man nu skulle tänka dem här tankarna då man är mor, så skulle jag ju få sjukt dåligt samvete. För man älskar dem ju. Förhoppningsvis.
Ja, jag vet inte. Men ibland känns barn som ett avslut. Som ett "tack och adjö" livet och hej och välkommen hemma kvällar och matlista. Villa, volvo, vovve. Och jag dör hellre.
Jag vill inte gå upp vaje morgon för samma sak. Jag vill inte ha ett ekorrhjulsliv. Även om jag mer eller mindre har det nu, så är det ju p.g.a min socialafobi och jag kommer ta mig över den. Hoppas jag. Och när jag gör det. Då ska jag leva.
Och med bra menar jag att dem bryr sig liksom. Jag vill att dem ska se musik för vad det en gång var, idag spelas det nya "artister" på mtv varje dag med folk som framför låtar för att dem vill ha ett eget klädmärke typish. Och det är att våldta.
I alla fall i mina ögon, musik älskar man ju för att man älskar hon som gör musiken, hon som skriver sådär som bara hon kan och han som komponerar låtar så där som bara han kan.
Men idag finns inget sånt kvar. Idag är det nån fantasilös stackare som sitter och skriver om sina kärlekslåtar till nya "artister" varje dag och nån annan som råkar va bra på att slänga ihop toner som låter bra tillsammans.
Eller ja, bliipblipp untz untz osv. Bara skit.
Man kan inte älska en sådan artist. För artisten i sig gör ju inget av det man påstår sig älska? Man älskar ju typ artisten ifråga för att han/hon är snygg mer.
Det är i vilket fall jävligt trist och sådana ungar vill jag icke ha. Jag vill att dem ska se det bakom saker och ting, tycka saker, bry sig, reagera, säga ifrån.
Inte bli en del av den hjärndöda läppglans/sidan-3-kille-i-frida/dataspels generationen.
Och om jag då skulle ha barn så har jag alltid sett mig själv som ensamstående. Kanske för att jag är rädd för att miljön jag i så fall skulle uppfostra mina barn i skulle störas av någon/något som inte brydde sig lika mycket som jag. Någon som helt enkelt skulle föra in och acceptera den hjärndöda grejjen.
Jag vill ha djupa diskussioner vid middagsbordet, jag vill ha en unge som står och skriker över hur jävla fel samhället är under frukostgrejjen.
Min mormor sa då att man inte kan styra sina barn på det viset. Och det är ju självklart sant, och det är väl inte det jag vill heller. Bra människor kan komma från vilka miljöer som helst.
Men om man uppfostrar barn i en miljö fri från hjärndödhet och zombiesyselsättningar så lär dem sig ju att bry sig.
Förhoppnignsvis.
För mycket beror ju på miljon, eller hur? Det känns i vilket fall så.
Sen om det skulle va så jävla värt å skaffa ungar till den här världen vet jag inte riktigt. Känns ju som den faller samman lite mer varje dag och aldrig blir hel.
Och skaffar man barn så är man alltid förälder. Jag kommer alltid vara mamma. Och jag vill ha min frihet, jag vill kunna lägga av när jag vill. Och det gör man bara inte med ett barn och om man nu skulle tänka dem här tankarna då man är mor, så skulle jag ju få sjukt dåligt samvete. För man älskar dem ju. Förhoppningsvis.
Ja, jag vet inte. Men ibland känns barn som ett avslut. Som ett "tack och adjö" livet och hej och välkommen hemma kvällar och matlista. Villa, volvo, vovve. Och jag dör hellre.
Jag vill inte gå upp vaje morgon för samma sak. Jag vill inte ha ett ekorrhjulsliv. Även om jag mer eller mindre har det nu, så är det ju p.g.a min socialafobi och jag kommer ta mig över den. Hoppas jag. Och när jag gör det. Då ska jag leva.
10/26/2008
Sporten heter överleva - livet tar oss aldrig levande
Egentligen handlade det ju aldrig om att lyckas. Utan bara om att överleva, att stå ut.
Att vakna nästa dag igen - trasig eller hel.
Men aldrig har jag varit hel. Jag vet ingenting om sånt.
Att vakna nästa dag igen - trasig eller hel.
Men aldrig har jag varit hel. Jag vet ingenting om sånt.
10/25/2008
Normalitet
Snubblade över ett jävligt uttjatat och intressant ämne idag, nämligen "normalitet."
För vad är egentligen normal?
I ett forum såg jag ett ganska intressant inlägg; "Jag har funderat lite på strävan efter att vara normal ett tag. Hur kan man vilja något sådant egentligen? Om man är normal är man ju varken eller. Varken snygg eller ful, glad eller ledsen, rolig eller tråkig. Är normaliteten medelvärdet av extremiteterna? Om detta är sant borde ju normalitet vara en avvikelse, för hur många passar in på detta?"Och självklart så är det ju så att det som andra ser normalt ser inte jag normalt. Normalt är ju btw jävligt trist, och jag andvänder det oftast när jag snackar om sjukdommar och reaktioner.
Typ "det är väl rätt normalt att må illa när man har huvudvärk." och "det är nog normalt att känna så första gången."
Men normalt innebär ju inte för mig att 90% av världens befolkning gör så. Utan mer att det för dem flesta inte är svårt att förstå. Det är inte svårt att förstå att man blir svartsjuk om ens snubbe raggar på fem av dina bästa vänner, sen att kanske det bara är 50% av världens befolkning som faktiskt skulle bli det jämt är en annan femma.
Och ändock. Jag kan tänka mig att jag verkar onormal i mångas ögon, medans jag tycker att det är jävligt onormalt att inte ha en musiksmak t.ex. eller att aldrig ha sett sig i spegeln och funderat över vad man tycker.
Och här om dagen tänkte jag på Marielle och hennes fans och ofans. Hur många som tyckt att hon är så fruktansvärt cool eller knäpp. Och om hon varit normal i deras ögon hade hon ju inte vart så fruktansvärt cool? Då hade hon ju bara vart... normal.
Men jag kan inte se nåt som jag i min värld skulle klassa som onormalt med henne. Kanske onormalt bra på att formulera sig?
För är det något jag älskar med den kvinnan så är det hennes sätt att sätta ord på saker. En pizzadäjt med henne ger mig mer än två veckors funderande, just för att hon bah över typ vilket ämne har utarbetade åsikter och lägger fram dom så vem som helst skulle tycka det är intressant att lyssna. Och man bara sitter där och bah "ja, men precis, fyfan va bra sakt." typ.
Men kanske skulle även jag kunna tycka att hon inte följde ramen för "normal" av den anledningen att jag aldrig träffat någon som henne förut?
Men jag har ju fortfarande inte lyft på ögonenbrynen när jag sett/tänkt på henne. Jag finner det helt enkelt jävligt begripligt. Något jag inte finner begrlipligt är dock nazism t.ex. eller homofobi. Jag kan faktiskt inte förstå hur man kan va så jävla dum i huvudet att man står för stådana åsikter. Eller ja, att man tycker som man tycker helt enkelt.
Eller att man är så ointresserad av typ allt så man tror att jag hittat på ordet "socialtmissanpassad" själv.
Och för andra så är homofobi normalt, för att det är vanligt. Typ varannan snubbe är ju homofob. Sickert brudarna också, jag har bara haft turen att lyckas undvika att springa in i sådana människor.
Men som något annat snille sa i forumet "Vad person X själv anser vara normalt påverkas av den miljö X lever i. Vilket borde innebära att om omgivningen tycker att han är normal, tycker han själv det med, och vice versa."I min värld är det onormalt att se storheten med Justin Timberlake, medans det i en annan är normalt.
Och när man tänker på det så känns det ju jävligt värdelöst att ens försöka diskutera skiten, eftersom normalt varierar från person till person, land till land. och hak till hak. Jag känner mig i alla fall jävligt nöjd över att inte känna mig normal eller ses som det heller för den delen. För i min värld är "normal" en ganska tråkig grejj.
För vad är egentligen normal?
I ett forum såg jag ett ganska intressant inlägg; "Jag har funderat lite på strävan efter att vara normal ett tag. Hur kan man vilja något sådant egentligen? Om man är normal är man ju varken eller. Varken snygg eller ful, glad eller ledsen, rolig eller tråkig. Är normaliteten medelvärdet av extremiteterna? Om detta är sant borde ju normalitet vara en avvikelse, för hur många passar in på detta?"Och självklart så är det ju så att det som andra ser normalt ser inte jag normalt. Normalt är ju btw jävligt trist, och jag andvänder det oftast när jag snackar om sjukdommar och reaktioner.
Typ "det är väl rätt normalt att må illa när man har huvudvärk." och "det är nog normalt att känna så första gången."
Men normalt innebär ju inte för mig att 90% av världens befolkning gör så. Utan mer att det för dem flesta inte är svårt att förstå. Det är inte svårt att förstå att man blir svartsjuk om ens snubbe raggar på fem av dina bästa vänner, sen att kanske det bara är 50% av världens befolkning som faktiskt skulle bli det jämt är en annan femma.
Och ändock. Jag kan tänka mig att jag verkar onormal i mångas ögon, medans jag tycker att det är jävligt onormalt att inte ha en musiksmak t.ex. eller att aldrig ha sett sig i spegeln och funderat över vad man tycker.
Och här om dagen tänkte jag på Marielle och hennes fans och ofans. Hur många som tyckt att hon är så fruktansvärt cool eller knäpp. Och om hon varit normal i deras ögon hade hon ju inte vart så fruktansvärt cool? Då hade hon ju bara vart... normal.
Men jag kan inte se nåt som jag i min värld skulle klassa som onormalt med henne. Kanske onormalt bra på att formulera sig?
För är det något jag älskar med den kvinnan så är det hennes sätt att sätta ord på saker. En pizzadäjt med henne ger mig mer än två veckors funderande, just för att hon bah över typ vilket ämne har utarbetade åsikter och lägger fram dom så vem som helst skulle tycka det är intressant att lyssna. Och man bara sitter där och bah "ja, men precis, fyfan va bra sakt." typ.
Men kanske skulle även jag kunna tycka att hon inte följde ramen för "normal" av den anledningen att jag aldrig träffat någon som henne förut?
Men jag har ju fortfarande inte lyft på ögonenbrynen när jag sett/tänkt på henne. Jag finner det helt enkelt jävligt begripligt. Något jag inte finner begrlipligt är dock nazism t.ex. eller homofobi. Jag kan faktiskt inte förstå hur man kan va så jävla dum i huvudet att man står för stådana åsikter. Eller ja, att man tycker som man tycker helt enkelt.
Eller att man är så ointresserad av typ allt så man tror att jag hittat på ordet "socialtmissanpassad" själv.
Och för andra så är homofobi normalt, för att det är vanligt. Typ varannan snubbe är ju homofob. Sickert brudarna också, jag har bara haft turen att lyckas undvika att springa in i sådana människor.
Men som något annat snille sa i forumet "Vad person X själv anser vara normalt påverkas av den miljö X lever i. Vilket borde innebära att om omgivningen tycker att han är normal, tycker han själv det med, och vice versa."I min värld är det onormalt att se storheten med Justin Timberlake, medans det i en annan är normalt.
Och när man tänker på det så känns det ju jävligt värdelöst att ens försöka diskutera skiten, eftersom normalt varierar från person till person, land till land. och hak till hak. Jag känner mig i alla fall jävligt nöjd över att inte känna mig normal eller ses som det heller för den delen. För i min värld är "normal" en ganska tråkig grejj.
10/20/2008
9/22/2008
9/19/2008
Pin-up
Jag försökte rita en sån där pinuppa, benet blev ju så klart för kort och ansikten har aldrig vart en favvo. Speciellt inte små ansikten. Men det blev en bild iaf och det är ju alltid en bra början!
Vad tycks?
9/18/2008
Och sen tycker folk det är jobbigt att åka BUSS
"*Svissh*
- Vad var det där?
- Jo, det var ditt liv.
- Jaha, får man en chans till?
- Neheee du, det där var allt."
Ja, allt går ju jävligt fort nu för tiden. Och tiden går fort, även fast man inte gör nåt av den. Det känns som om det var i förregår jag var på festival och var full och galen och skrek mig hes till göörbra band och dan efter det blev jag kär i en hemlig snubbe med dyr keps och ändock, det är ett år sen den där festivalen, och fyra månader sen jag fickreda på att en keps kan kosta 400kr. Skitsamma. Det var ett tag sen i alla fall.
- Vad var det där?
- Jo, det var ditt liv.
- Jaha, får man en chans till?
- Neheee du, det där var allt."
Ja, allt går ju jävligt fort nu för tiden. Och tiden går fort, även fast man inte gör nåt av den. Det känns som om det var i förregår jag var på festival och var full och galen och skrek mig hes till göörbra band och dan efter det blev jag kär i en hemlig snubbe med dyr keps och ändock, det är ett år sen den där festivalen, och fyra månader sen jag fickreda på att en keps kan kosta 400kr. Skitsamma. Det var ett tag sen i alla fall.
8/05/2008
8/01/2008
Stan' har feber ikväll
Strålkastarljusen bländar mig, hon är fem på morgonen, men alla har feber i ögonen.
Men det gör inget om jag dör - för nu vet jag vad mina läppar är till för.
7/05/2008
5 juli 2oo8
Dear diary - Kärlek i skogen
Idag när Södra frågade vad jag gjorde sa jag att jag hade tråkigt naken.
Då sa han att jag borde ha kul naken istället.
Idag när Södra frågade vad jag gjorde sa jag att jag hade tråkigt naken.
Då sa han att jag borde ha kul naken istället.
6/02/2008
2 juni 2oo8
Dear diary - You can be anywhere when your life begins
Jag har satsat allt på ingenting. Jag förlorade i något som aldrig ens var ett spel.
Men nu gör det inget om jag dör. Du sitter ju fortfarande på min vägg.
Men nu gör det inget om jag dör. Du sitter ju fortfarande på min vägg.
2 juni 2oo8
Dear diary - Jag vill upp över noll!
Hade jag haft nån att skriva till hade jag väl för fan gjort det.
Men skulle Du verkligen bry dig om jag slutade andas just nu?
Jag hatar att känna mig ensam bland folk, det var fett längesen jag liksom... tillhörde. Jag har saknat min bror och hans ord.
Jag har saknat att jag aldrig haft barndomsvänner. Eller ens en bästa vän. Allt är så ytligt nu för tiden...
Min rygg gör ont. Allt lossnar från mitt liv. Det är så tröttsamt att försöka hålla sig vid ytan hela tiden, menads folk som inte har en aning om hur det är försöker bestämma och tillrättavisa.
Ja, jag skäms. Förlåt, men Du kommer aldrig förstå hur djupt allt går i mig. Vilka spår varenda lite skit sak lämnar efter sig.
Minsta lilla min värld skakas om, startar den där bulldozern i mitt huvud igen. Kör över allt där inne. Förstör och förintar.
Nej, jag mår inte bra. Och nej, jag vet inte varför.
Jag skulle vilja ha den där pausen nu, sluta existera för ett tag. Eller få börja om på nytt någon helt annan stans.
Men ta en bit av mig. Ta det ni tycker bäst om och lämna mig sen. You know I'm no good.
Hade jag haft nån att skriva till hade jag väl för fan gjort det.
Men skulle Du verkligen bry dig om jag slutade andas just nu?
Jag hatar att känna mig ensam bland folk, det var fett längesen jag liksom... tillhörde. Jag har saknat min bror och hans ord.
Jag har saknat att jag aldrig haft barndomsvänner. Eller ens en bästa vän. Allt är så ytligt nu för tiden...
Min rygg gör ont. Allt lossnar från mitt liv. Det är så tröttsamt att försöka hålla sig vid ytan hela tiden, menads folk som inte har en aning om hur det är försöker bestämma och tillrättavisa.
Ja, jag skäms. Förlåt, men Du kommer aldrig förstå hur djupt allt går i mig. Vilka spår varenda lite skit sak lämnar efter sig.
Minsta lilla min värld skakas om, startar den där bulldozern i mitt huvud igen. Kör över allt där inne. Förstör och förintar.
Nej, jag mår inte bra. Och nej, jag vet inte varför.
Jag skulle vilja ha den där pausen nu, sluta existera för ett tag. Eller få börja om på nytt någon helt annan stans.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
