Jag hatar att dagens subbkultur ungar inte har någon jävla stil alls. Alla ska va så jävla hemliga och osorterade, som råkar va förbannat inne, typ som palestinasjalar, peacetecken, ÄKTA artister, tuppkammar och en påklistrat intresse för omvärlden. (Och för alla puckon som tycker jag är en besserwisser så fuck ju, min blogg och hur skev är man inte om man inte åtminstone försöker intala sig själv att det är JAG SOM ÄR FRISK OCH NI SOM ÄR SJUKA.
Folk har gamla fox t-shirtar som dom skrivit random skitband på och dom har fan på sig allt jävla skit som skrammlar och blänker och när man frågar vilken musikstil dom är mest hemma i så svarar alla "nä, asså, jag är bah jag, ingen speciell sort" och fy fan va kul för dig. Klart alla är mest av nåt. Det är väl förfan ingen musikrasism, bah för att man mest lyssnar på punk och har tuppkam får man väl för fan lyssna på Organismen utan att bli stenad. Vi älskar att tillhöra, det är vår natur och hur mycket ni än intalar er att ni på nåt vis skulle va orginella och true så har ni just anslutit er till skalen "en av alla dom som inte ville va en av alla dom" Ni kommer aldrig bli true, det finns inget nytt att skapa eller nåt att erövra SYND. Och det är väl lika bra att finna sig i det. Klart det är synd att aldrig göra ett ascoolt riff som är så sjukt jävla nytt eller sjunga nåt som faktiskt berör (eller som någon alls lyssnar på) och inte ens kan försöka hoppas på ett till woodstock.
Förmodligen är jag född i fel tid, eller fel universum, eller bara jävligt missnöjd med hur det blev. Klart man får inte hålla för hårt i saker heller, tid finns tusen vinklar och senarion. Och eftersom ingen kan ändra nåt, eller återuppliva Astrid Lindgren så kan man lika gärna klaga. Hitta nån bitter jävel som orkar slösa ord på att hata och hata ihop.
Och du kommer aldrig få en utomjordiskt bra jävla vän eller en perfekt pojkvän som alltid tvättar händerna efter toalettbesöket.
Och (and thääään) att vara bitter kanske kanske inte är det mest optimala, men det känns i alla fall ärligt. Det blir ju inte bättre, folk skärper sig inte och inte ens du kan leva som du lär. Har du en gång genomskådat dig själv och på nåt dammit bortglömt omedvetet plan redan gett upp så kommer du aldrig bli en av dom som bara är en av dom. (LOBOTOMI)
Hitta ett sätt som funkar. Häng upp dig. Va en dreamer och predika om revolutionen som kommer SNART. Men om verkligheten bara är ett jävla skavsår, vafan är då meningen? Jag pallar inte va ett dyrt seglivat ouppfostrat jävla keldjur. Put me down och låt mig vila i frid, det är ju trots allt det enda jag kan tänka mig.
Och jag tänker FAN HELLER diska. Hell no.
4/29/2011
Fuck allt bah/sluta kröka och skaffa en personlighet
Och vafan är det för fel att ösa skit över alla andra? Alla lever väl fan på att hissa och dissa.
Jag har i och för sig börjat få akut ångest varje gång jag slänger ur mig hur jag tänker, folk fattar ju inte, aiight?
Tex snubbes små rocker pojkar, en av dem färgade håret typ Rune-blond och jag bah ah han ser ut som en påse skridskor, fast sen tänkte jag, är det socialt accepterat att ösa ur sig hur som havre fras?
Jag brukar ju tycka att folk som inte pallar trycket är inget att ha anyway, men man vill ju inte va hatad.
Å andra sidan så vad fan ska man med en polare till som inte är uppriktig? Och för att ösa ännu mer; varför frågar man saker man inte vill veta? Det är ju som en jävla tix, man håller andan medans man får svaret för det svider, det stör och växer i bakhuvudet, men det är en jävla taggi planta man planterar om man inte frågar alls.
Idag, om typ en och en halv timme spelar karln trummor i nån äcklig jävla ungdomsgård i rimbo. Rimbo är alltså THAA town. Stan som formade mig och som jag byggde min grund på, första ciggen, första snusen, första bärsen, första knarket, första sexet, all mobbning, alla vidriga EPAfantaster och hobby rassar och jävla inteallsballa, tjocka, kids som cyklar fram och tillbaka över Rimbos busstation på en skit liten cykel tills solen går ner.
Allt som fallit sönder får vara sönder, ingen verksamhet går runt, ingen vill kännas vid badhuset och ingen jobb annons från rimbo syns till. Den stan är min värsta mardröm, alla tjocka kids är fortfarande exakt lika tjocka, alla fjortisar ser likadana ut idag som på 90-talet och det är fortfarande ballast att hänga på busstation i tjocktröja när det haglar.
Jag klev in i en värld där allt stod still, där folk verkade lite seriöst outvecklade och utan personlighet. Som när man försöker skrika för sitt liv och inte får fram ett ljud, som när man springer och springer och inte kommer någon vart och marken blir kvicksand, jag kämpade desperat för att vakna, men jag började typ gråta (ja, seriöst), jag kanske inte är bättre eller ballare än kidsen som hänger på busstation men jag försöker iallafall, hell no att jag accepterar vad en by som rimbo kan göra med en.
Jag har aldrig varit så jävla rädd, och hatat så mycket som idag.
Detta löste jag ju såklart på gammalt hederligt Magnus Bétner (och alla skiter väl för fan i vart apostrofen sitter) vis och klagar högljutt på folk, färg, lokaler, ljud och ja, you name it. Och ingen svarar, när jag frågade vilka bollar man skulle ha ner och varför i biljard så suckade dom och tittade åt ett annat håll! HUR KUL ÄR DET! Jag åkte hem, jag pallar inte.
Och även om alla vetabättretyper bah "ameeh åååhhhhhhhhh du kan ju inte skylla på den där stan för att du blev keff" och det är väl mycket möjligt, men alla jävla idioter gör ju vad fan som helst för att stå ut (religioner, uppfinningar, ismer, shopping, knark, bilar, modellflyg etc)
Mitt egentliga problem är väl hur jag ska lura min hjärna. Och hur ska jag glömma allt jag lärt mig. Det finns ingen jävla mening, det finns inget tillräckligt värt att fylla ett helt jävla liv med. Jag har slut på alternativ och inte en jävel att snacka med. Och jag tänker fan inte diska.
Tjo
(Ett litet btw, varför fortsätter folk att tok kröka när deras blackoutångest nästan dödar dem? Fett dumt att slå huvud i väggen och bah "aj, vad ont det gjorde!" -repeatrepeatrepeat-
Jag har i och för sig börjat få akut ångest varje gång jag slänger ur mig hur jag tänker, folk fattar ju inte, aiight?
Tex snubbes små rocker pojkar, en av dem färgade håret typ Rune-blond och jag bah ah han ser ut som en påse skridskor, fast sen tänkte jag, är det socialt accepterat att ösa ur sig hur som havre fras?
Jag brukar ju tycka att folk som inte pallar trycket är inget att ha anyway, men man vill ju inte va hatad.
Å andra sidan så vad fan ska man med en polare till som inte är uppriktig? Och för att ösa ännu mer; varför frågar man saker man inte vill veta? Det är ju som en jävla tix, man håller andan medans man får svaret för det svider, det stör och växer i bakhuvudet, men det är en jävla taggi planta man planterar om man inte frågar alls.
Idag, om typ en och en halv timme spelar karln trummor i nån äcklig jävla ungdomsgård i rimbo. Rimbo är alltså THAA town. Stan som formade mig och som jag byggde min grund på, första ciggen, första snusen, första bärsen, första knarket, första sexet, all mobbning, alla vidriga EPAfantaster och hobby rassar och jävla inteallsballa, tjocka, kids som cyklar fram och tillbaka över Rimbos busstation på en skit liten cykel tills solen går ner.
Allt som fallit sönder får vara sönder, ingen verksamhet går runt, ingen vill kännas vid badhuset och ingen jobb annons från rimbo syns till. Den stan är min värsta mardröm, alla tjocka kids är fortfarande exakt lika tjocka, alla fjortisar ser likadana ut idag som på 90-talet och det är fortfarande ballast att hänga på busstation i tjocktröja när det haglar.
Jag klev in i en värld där allt stod still, där folk verkade lite seriöst outvecklade och utan personlighet. Som när man försöker skrika för sitt liv och inte får fram ett ljud, som när man springer och springer och inte kommer någon vart och marken blir kvicksand, jag kämpade desperat för att vakna, men jag började typ gråta (ja, seriöst), jag kanske inte är bättre eller ballare än kidsen som hänger på busstation men jag försöker iallafall, hell no att jag accepterar vad en by som rimbo kan göra med en.
Jag har aldrig varit så jävla rädd, och hatat så mycket som idag.
Detta löste jag ju såklart på gammalt hederligt Magnus Bétner (och alla skiter väl för fan i vart apostrofen sitter) vis och klagar högljutt på folk, färg, lokaler, ljud och ja, you name it. Och ingen svarar, när jag frågade vilka bollar man skulle ha ner och varför i biljard så suckade dom och tittade åt ett annat håll! HUR KUL ÄR DET! Jag åkte hem, jag pallar inte.
Och även om alla vetabättretyper bah "ameeh åååhhhhhhhhh du kan ju inte skylla på den där stan för att du blev keff" och det är väl mycket möjligt, men alla jävla idioter gör ju vad fan som helst för att stå ut (religioner, uppfinningar, ismer, shopping, knark, bilar, modellflyg etc)
Mitt egentliga problem är väl hur jag ska lura min hjärna. Och hur ska jag glömma allt jag lärt mig. Det finns ingen jävla mening, det finns inget tillräckligt värt att fylla ett helt jävla liv med. Jag har slut på alternativ och inte en jävel att snacka med. Och jag tänker fan inte diska.
Tjo
(Ett litet btw, varför fortsätter folk att tok kröka när deras blackoutångest nästan dödar dem? Fett dumt att slå huvud i väggen och bah "aj, vad ont det gjorde!" -repeatrepeatrepeat-
4/11/2011
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
