För det onda som river i bröstkorgen är väl över i morgon, visst?

Det känns som att jag ska falla ner död när som helst. Mitt hjärta har rusat i timtal och varje gång jag är tyst så är det ett jävla tjut av ångest i hela min kropp. Jag mår så dåligt att jag skakar, jag har ingen aning om vad fan jag ska göra åt saken, inga tabletter funkar, inte ens sömntabletterna, jag kan inte koncentera mig och läsa en bok,  lyssna på en låt eller kolla på en film, jag kan inte heller focusera på att typ spela nåt spel eller måla nåt. Jag kan inte dämpa min snart-dör-jag-känsla med att skära mig i armarna eller käka stesolid. Det finns ingenting som hjälper.
Jag har sån jävla panik så det finns inte jag. Jag är helt mållös inför den här känslan, jag funderar på att köra huvudet genom fönsterrutan för att leka lite med döden, och glas, och galenskap. Jag skiter i, jag vet bara att om jag skulle orka eller på nåt vis någon gång stå på tunnelbaneperrongen och känna så som jag känt senaste tiden så skulle jag inte kunna hindra mig själv från att hoppa framför tåget. Jag vet inte vad jag ska göra, eller kan göra, eller borde göra. Jag sitter här för att dels inte orkar ta livet av mig och dels för att mina morföräldrar inte skulle klara av det, fast å andra sidan så verkar dom inte klara av att ha mig här så här heller. "Vad har vi gjort för fel?" Hela jävla tiden, ingen har gjort något jävla fel, eller ja, min mamma sabbade det mesta, men it's to late now för henna att ställa nåt till rätta anyway. Jag har alltid hävdat (så sent som igår faktiskt) att så länge man faktiskt existerar så har man valt att leva, men jag vette fan längre, jag skulle gärna dö, eller bli vampyr och sluta känna. Jag pallar inte känna, jag orkar inte bry mig om folk eller vara kär, eller känner mig dissad och framför allt inte ensam och misslyckad. Jag kommer inte ihåg sist jag bah "ah, yes, skönt att leva". Det är klart, den där mannen jag envisas med att vara så jävla förälskad i skulle kunna skita i alkohol åkte ut hit och säga "du är viktigare än Odins 3,5, jag älskar dig" då skulle jag tycka att det va fett bra att jag hållit mig vid liv så jag fick höra det och så skulle jag tänka att om han känner för mig som jag gör för honom så måste jag hålla mig levande. Jag skulle aldrig klara av att han dog, inte ens dumpade mig. Men jag vet att han inte kommer höra av sig, inte i kväll i alla fall, kanske inte alls, kanske är det helt över, kanske kanske kanske. Jag vet inte, och det kommer aldrig sluta svida.
Hade det funnits nån liten detalj som jag lyckats med eller som hade funkat så skulle jag ju kunna snöa in på det, men absolut ingenting fungerar nu, inte en enda jävla liten rymd sten står rätt till i mitt universum. Jag försöker desperat med att skriva prioritetslistor varje jävla dag och bryta ner alla tankar och känslor i små, små delar för att reda ut exakt när på vägen det blir fel, vad som orsakat det och hur jag ska gå till väga för att rätta till det. Varje dag, varje minut. Ja, jag har inte kommit fram till någonting förutom att jag uppenbarligen har tagit vid mig av att min mor va dum i huvudet, att jag är fett kär i en alkholist och att inte klarar av det här längre.
Jag vet inte om jag kom på det nu eller har vetat det hela tiden: jag tappar greppet, hela tiden om och om igen så tappar jag greppet. Som den där känslan man kan få när man ska håller på att somna och balanssystemet kopplar ur för tidigt och man hoppar till och tror man faller, den känslan går på repeat i mitt hjärta. Den har gjort det i flera månader nu. Varje vaken minut, varje gång jag slutar prata, om och om igen så faller jag.
Faller, faller, faller, och jag kan inte göra något åt saken. Jag klarar inte av mig själv längre, det bara är så. Jag har inget mantra som lyser någonstans. Jag skiter i om jag kommer få uppleva ett nytt land, dansa crazy på en festival, höra magiska ord eller lära mig spanska. Jag orkar inte, jag kan inte i min vildaste fantasti förstå hur jag lyckades överleva natten. Jag vet inte hur jag ska överleva den här natten heller, jag tar för givet att jag kommer vakna i morgon med, inte för att jag vill, utan för att jag helt enkelt inte orkar göra något åt saken.

Och någon skulle väl bli ledsen, right?