Tankar påväg till konsum

Jag ska viga mitt liv åt dårskaper! Rakt av bah, va helt galen. Det ska vara mitt yrke; professionell galning.
Men det går ju inte, galenskap tjänar man inga cash på, det vore ju dåraktigt att tänka så...
Nästan lika dåraktigt som att drömma om en egen utställning och att ha som enda uppgift att fånga vackra saker på bild.
Inte omöjligt, men nästan. I alla fall för mig, och i alla fall nu. Jag har inte kommit någonstans alls med mina fotodrömmar på hundra år så risken (chansen!) att jag skulle komma någon vart på nästkommande hundra år är vansinne, det är inget go i mig, det är inget jävlarenamma.
Men frihet eller galenskap behöver inte heller vara så drastiskt. Allt som bryter mot ens egna personliga som lagar och regler är ju galenskap. Att låta bli att tömma torktumlarfiltret varje gång, och kanske bara tömma det varannan gång (helt crazy) så har man helt plötsligt varit lite dåraktig. Att faktiskt be någon man inte tycker om bara fara åt helvete, helt oartigt och socialmissanpassat, galet oförnuftigt och dåraktigt: men levande.
Inget galet i världen kan släcka stjärnorna i vilketfall som helst. Dom lyser, vackert och ostört hur galna vi än är.
Jag vill i alla fall inte enas om nåt, inte nu i alla fall, inte annars heller. Jag tänker aldrig bestämma mig. Jag tänker ha alla galna idéer både inuti och utanpå och jaga mina galna drömmar, ett tag i alla fall, tills jag får en ny galen idé. Och någon dag kanske jag blir tillräckligt galen för att be alla jag hatar fara åt helvete. Eller för att gråta precis när jag känner för det och inte skjuta upp mina känslor tills det 'passar sig'. Vadå passar sig? Det ska passa mig! Migmigmig. Allt som har med mig att göra ska passa bara mig. Sen får väl fan folk passa in sina problem och glädjetårar själva, det är inte mitt ansvar. Jag orkar ju fan knappt hålla mig själv levande, hur ska jag hinna hålla resten av världen vid liv?
Inte för att jag inte tänker bry mig, det är ett av mina intressen att bry mig... Men det ska passa mig.

För kanske var jag ändå som lyckligast när jag var som olyckligast? När jag kunde ställa mig på ett bord och skrika för att jag helt enkelt kände för att skrika, det spelade ingen roll då, jag var ju galen.
Eller när jag satte det där rakbladet mot min handled och skar och skar tills armen domnade bort - dåraktigt, men levande.
Jag kunde i alla fall tillåta mig att må så jävla dåligt att jag försökte ta mitt liv. Nu tänker jag både en och två och trehundra gånger innan jag låter mig förföras av döden och vägen dit. Jag har folk att ta hänsyn till, jag har eventuella möten och shitt. Massa tänkdigför prylar att tänka på.
Men månen, det skiter fan i. Det lyser på mig som om jag gjort något bra varenda kväll. Är inte det dåraktigt då? Nästan lite oartigt, eller väldigt vänligt... Som en vän som låter en va hur jävla mycket fitta man bah klarar av, och ändå, trots allt, finns där och ger en ett leende.
Och kanske är det tur att månen står där och ler mot en varje natt, för vad skulle man annars vända sig när alla sviker, till och med jag?

Så tack månen. Tack för att du är galen och lyser på mig var eviga natt.