Snor, trots och kärlek

Satt och diskuterade barn med min mormor vid kvällsfikat och jag kom fram till att jag nog inte vill ha barn för att jag inte skulle stå ut om dem inte blev "bra" människor.
Och med bra menar jag att dem bryr sig liksom. Jag vill att dem ska se musik för vad det en gång var, idag spelas det nya "artister" på mtv varje dag med folk som framför låtar för att dem vill ha ett eget klädmärke typish. Och det är att våldta.
I alla fall i mina ögon, musik älskar man ju för att man älskar hon som gör musiken, hon som skriver sådär som bara hon kan och han som komponerar låtar så där som bara han kan.
Men idag finns inget sånt kvar. Idag är det nån fantasilös stackare som sitter och skriver om sina kärlekslåtar till nya "artister" varje dag och nån annan som råkar va bra på att slänga ihop toner som låter bra tillsammans.
Eller ja, bliipblipp untz untz osv. Bara skit.
Man kan inte älska en sådan artist. För artisten i sig gör ju inget av det man påstår sig älska? Man älskar ju typ artisten ifråga för att han/hon är snygg mer.
Det är i vilket fall jävligt trist och sådana ungar vill jag icke ha. Jag vill att dem ska se det bakom saker och ting, tycka saker, bry sig, reagera, säga ifrån.
Inte bli en del av den hjärndöda läppglans/sidan-3-kille-i-frida/dataspels generationen.
Och om jag då skulle ha barn så har jag alltid sett mig själv som ensamstående. Kanske för att jag är rädd för att miljön jag i så fall skulle uppfostra mina barn i skulle störas av någon/något som inte brydde sig lika mycket som jag. Någon som helt enkelt skulle föra in och acceptera den hjärndöda grejjen.
Jag vill ha djupa diskussioner vid middagsbordet, jag vill ha en unge som står och skriker över hur jävla fel samhället är under frukostgrejjen.
Min mormor sa då att man inte kan styra sina barn på det viset. Och det är ju självklart sant, och det är väl inte det jag vill heller. Bra människor kan komma från vilka miljöer som helst.
Men om man uppfostrar barn i en miljö fri från hjärndödhet och zombiesyselsättningar så lär dem sig ju att bry sig.
Förhoppnignsvis.
För mycket beror ju på miljon, eller hur? Det känns i vilket fall så.
Sen om det skulle va så jävla värt å skaffa ungar till den här världen vet jag inte riktigt. Känns ju som den faller samman lite mer varje dag och aldrig blir hel.
Och skaffar man barn så är man alltid förälder. Jag kommer alltid vara mamma. Och jag vill ha min frihet, jag vill kunna lägga av när jag vill. Och det gör man bara inte med ett barn och om man nu skulle tänka dem här tankarna då man är mor, så skulle jag ju få sjukt dåligt samvete. För man älskar dem ju. Förhoppningsvis.
Ja, jag vet inte. Men ibland känns barn som ett avslut. Som ett "tack och adjö" livet och hej och välkommen hemma kvällar och matlista. Villa, volvo, vovve. Och jag dör hellre.
Jag vill inte gå upp vaje morgon för samma sak. Jag vill inte ha ett ekorrhjulsliv. Även om jag mer eller mindre har det nu, så är det ju p.g.a min socialafobi och jag kommer ta mig över den. Hoppas jag. Och när jag gör det. Då ska jag leva.

Sporten heter överleva - livet tar oss aldrig levande

Egentligen handlade det ju aldrig om att lyckas. Utan bara om att överleva, att stå ut.
Att vakna nästa dag igen - trasig eller hel.
Men aldrig har jag varit hel. Jag vet ingenting om sånt.

Navelhjärta

Normalitet

Snubblade över ett jävligt uttjatat och intressant ämne idag, nämligen "normalitet."
För vad är egentligen normal?
I ett forum såg jag ett ganska intressant inlägg; "Jag har funderat lite på strävan efter att vara normal ett tag. Hur kan man vilja något sådant egentligen? Om man är normal är man ju varken eller. Varken snygg eller ful, glad eller ledsen, rolig eller tråkig. Är normaliteten medelvärdet av extremiteterna? Om detta är sant borde ju normalitet vara en avvikelse, för hur många passar in på detta?"Och självklart så är det ju så att det som andra ser normalt ser inte jag normalt. Normalt är ju btw jävligt trist, och jag andvänder det oftast när jag snackar om sjukdommar och reaktioner.
Typ "det är väl rätt normalt att må illa när man har huvudvärk." och "det är nog normalt att känna så första gången."
Men normalt innebär ju inte för mig att 90% av världens befolkning gör så. Utan mer att det för dem flesta inte är svårt att förstå. Det är inte svårt att förstå att man blir svartsjuk om ens snubbe raggar på fem av dina bästa vänner, sen att kanske det bara är 50% av världens befolkning som faktiskt skulle bli det jämt är en annan femma.
Och ändock. Jag kan tänka mig att jag verkar onormal i mångas ögon, medans jag tycker att det är jävligt onormalt att inte ha en musiksmak t.ex. eller att aldrig ha sett sig i spegeln och funderat över vad man tycker.

Och här om dagen tänkte jag på Marielle och hennes fans och ofans. Hur många som tyckt att hon är så fruktansvärt cool eller knäpp. Och om hon varit normal i deras ögon hade hon ju inte vart så fruktansvärt cool? Då hade hon  ju bara vart... normal.
Men jag kan inte se nåt som jag i min värld skulle klassa som onormalt med henne. Kanske onormalt bra på att formulera sig?
För är det något jag älskar med den kvinnan så är det hennes sätt att sätta ord på saker. En pizzadäjt med henne ger mig mer än två veckors funderande, just för att hon bah över typ vilket ämne har utarbetade åsikter och lägger fram dom så vem som helst skulle tycka det är intressant att lyssna. Och man bara sitter där och bah "ja, men precis, fyfan va bra sakt." typ.
Men kanske skulle även jag kunna tycka att hon inte följde ramen för "normal" av den anledningen att jag aldrig träffat någon som henne förut?
Men  jag har ju fortfarande inte lyft på ögonenbrynen när jag sett/tänkt på henne. Jag finner det helt enkelt jävligt begripligt. Något jag inte finner begrlipligt är dock nazism t.ex. eller homofobi. Jag kan faktiskt inte förstå hur man kan va så jävla dum i huvudet att man står för stådana åsikter. Eller ja, att man tycker som man tycker helt enkelt.
Eller att man är så ointresserad av typ allt så man tror att jag hittat på ordet "socialtmissanpassad" själv.
Och för andra så är homofobi normalt, för att det är vanligt. Typ varannan snubbe är ju homofob. Sickert brudarna också, jag har bara haft turen att lyckas undvika att springa in i sådana människor.
Men som något annat snille sa i forumet "Vad person X själv anser vara normalt påverkas av den miljö X lever i. Vilket borde innebära att om omgivningen tycker att han är normal, tycker han själv det med, och vice versa."I min värld är det onormalt att se storheten med Justin Timberlake, medans det i en annan är normalt.

Och när man tänker på det så känns det ju jävligt värdelöst att ens försöka diskutera skiten, eftersom normalt varierar från person till person, land till land. och hak till hak. Jag känner mig i alla fall jävligt nöjd över att inte känna mig normal eller ses som det heller för den delen. För i min värld är "normal" en ganska tråkig grejj.

Men det är som om hon glömt vad som var så bra

Substitut