30 augusti 2oo7

Dear Diary

Jag är för trött nu, jag orkar inte ta till några knep. Jag orkar inte låtsas och jag orkar inte be.
Drömmar är för färskingar och tiden rinner som vatten i Nigeriafallet.
Hur långt är Du beredd att gå för min skull? Hur många varv skulle Du klara?
Hur många nattliga samtal skulle Du besvara och hur många gånger skulle Du låta mig gråta ut mot din axel?
Hur många gånger skulle Du sätta dig på den där bussen? Och hur många gånger skulle Du öppna din dörr för mig?
Jag tror Du har någon Du skulle ringa om jag inte fanns.
Men jag orkar inte ta till några knep. Inte nu. Jag skulle fastna i min ensamhet igen - om Du lämna mig nu.
Och jag vill så gärna så ofta vara så nära. Närmre än jag kanske får.
Jag skulle andas i det tomrum som blir över - om Du lämnar mig nu.
Jag vet att jag rör till det, jag vet att jag fuckar upp saker i mitt huvud.
Det var gnistrande dimma igen. Det var dom dära tabletterna, den där festen, den där gången för längesen och way to much alkohol.
Det var misstag på misstag, det var ofantliga mängder misslyckanden.
Det var fel varenda gång, vart enda steg, var enda rörelse. Allt var fel.
Jag har ljugit så jag trott mig själv, jag har gjort allt som min bror sa att jag inte fick.
Jag skulle kanske kunna säga att jag älskar Dig. Fast inte än. Jag kan där emot säga att jag älskar allt jag vet om Dig så här långt.
Jag saknar Dina händer mot min kropp, jag saknar Dina armar omkring mig, jag saknar Dina andetag. Men framför allt saknar jag den där blicken Du ger mig när vi ligger bredvid varandra.

Och kanske mest av allt saknar jag svaren på alla mina frågor.

26 augusti 2oo7

Dear diary

Hela grejen var att jag var så nervös där jag satt och väntade och längtade.
Fett nervös.
Jag vet dock inte inte för vad jag var nervös. Men några timmar senare när jag låg och drog mina fingrar försiktigt över hela hans kropp så slog det mig att han är så vacker. Helt perfekt i mina ögon. Det var som om tiden stod lite still av sig, eller i alla fall inte spelade någon roll. Inte då. Och jag kände mig helt hög och konstig.
När jag sedan vände mig om och han la sina armar om mig sa jag
- Jag vill alltid ha det så här...
- Hur då?
- Så här...
Och jag var som tokig, jag trodde jag skulle förintas, som en vampyr i dagsljus ungefär, om han inte höll om mig. Eller om jag inte fick röra vid någonting på hans kropp, jag var tvungen att ha handen på hans axel. Jag vill ju inte bli aska liksom.
Nu känner jag en viss oro, dels för att jag kanske va något jobbig när jag började gny som en hund om han flyttade på sig, dels för att jag lyckades hålla honom kvar till kvart över nio på kvällen fast han ska upp tidigt och jobba, dels för att det här urartar till ett skitfånig "åh jag är så kär" inlägg. Jag hatar att skriva sådana inlägg. Jag gör det jämt ändå.

Men jag måste sortera och tänka igenom. Reda ut lite grann. Reda upp i min hjärna, annars svämmar den över.
Och det är typ ingen som läser den här bloggen i alla fall.
Och just nu känner jag mig helt tom. Jag vet inte riktigt hur jag ska andas känns det som. Ingenting lockar mig direkt.
Jag har dessutom träningsvärk i mina ben.

Och btw: Lucky Star kom tydligen på 2:a plats i bollochbirakuppen och så säger vi grattis krappar, fy va bra jobbat av er osv.
Och så säger vi: fy kapten Bucka hans för sin icke närvaro.

Och förresten: eh, hejdå.