Kiah: september 2010

9/29/2010

Vad behöver DU för att må bättre?

Jag vet inte hur många psykologer jag gått till, första gången var jag 4-5år, sen var det BUP och unga vuxna för fulla muggar.
Alla ställer dom samma fråga: Vad behöver Du för att må bättre?
Om jag viste det skulle jag väl förfan va ute och jaga lycka istället för psykologtider och småmynt.
Jag vet inte, jag vet inte ens varför jag mår så här. Psykologen tycker inte alls att det är konstigt att jag mår piss, med tanke på vad jag har vart med om (blablabla)
Och? Det finns folk som suttit i koncentrationsläger och ändå mår helt okej. Det finns folk som varit inlåsta och våldtagna under flera års tid och mår helt okej, det finns folk som ser sina familjemedlemmar bli skjutna och ändå mår helt okej.
Det finns så grovt mycket folk där ute som har och har haft det mycket värre än mig, varför skulle jag må så jävla dåligt att jag fan blir rädd för att jag ska ge upp hur som haver och hoppa i sjön helt oplanerat?
Jag har inte haft det så jävla illa, missbruk, sos, mobbning och familjehem är jag inte den första, eller sista att vara med om.
Och jag har faktiskt haft det ganska bra ändå, det jag hade tur att få bo hos mina morföräldrar - som förvisso var raka motsatsen till innan och fortfarande kräver att få göra min mat när jag är där, men det är inte illa. Dom var bara rädda och överbeskyddade.
Men visst, det är fett mycket som hänt, mer än jag ens kan komma ihåg och hålla koll på. Det har inte varit lätt, det har varit hjälplös, hopplöst och fullkomligt meningslöst. Men inte värst.
Och jaja, jag kanske inte 'bearbetat' tillräckligt, eller öppnat mig tillräckligt för diverse psykologer. Men jag har inte känt något behov, jag vet att det inte var mitt fel att mor min var alkoholist eller att sos var och förblir dumma i huvudet.
Däremot att vara mobbad i åtta år var en annan femma. Det måste ju ha funnits en anledning till att jag var klassens och hela skolans offer. Senare kunde de ju mycket väl vara det att jag stack ut och hade säkerhetsnålar i öronen och pandaringar runt ögonen, men alla år innan dess gjorde jag allt som stod i min makt för att smälta in, för att va rätt och säga rätt.
Jag misslyckades grovt i alla fall, det var som om det stod skrivet i pannan på mig att de var mig folk skulle mobba.
Men jag är inte ledsen idag, jag är fullkomligt jävla rosenrasande.
Att sos snodde min barndom och nu mina småsystrar är jag inte heller orolig för att det skulle bro på mig, och jag är fan inte ledsen, jag skulle kunna rada upp dem och skjuta hela jävla ledningen om jag nu var för mord, men jag äter inte ens djur.

Men varför, varför känns det som att jag ska gå sönder, explodera och dö av sorg?
Jag är så jävla trött på att hyperventilera och skaka. Det trycker över bröstet och känns som om någon spänt ett bälte runt min hals, jag börjar domna bort i mina händer och fötter som förövrigt skakar som någon jävla mr rabbit och allt jag kan tänka på är varför jag fortfarande finns här?
Varför jag inte bara ger upp, i 16år har jag velat dö. I 16år har jag hållit mig själv vid liv.
När psykologen frågar om hon borde oroa sig för att jag ska ta livet av mig till nästa gång (vilket är 4 dagar) så svarar jag nej. Och hon tror mig knappt.
Men seriöst, det här är inget nytt, har jag överlevt hitintills är det väl helt meningslöst att ge upp nu.
Jag vill inte dö, hade jag verkligen velat det hade jag ju redan gjort slag i saken, right? Så innerst inne vill jag ju leva, men inte så här. Jag menar, vad fan är meningen med att se hela livet som en evig kamp?
Jag blir ju så seriöst jävla livrädd för vad jag ska ta mig till när det blir som värst. Och hur många är rädda för sig själva?

Jag vet inte hur många sorters tabletter jag ätit och mot vad, antipsykos, antidepp, sömntabletter, lugnande, ångestdämpande osvosv. Inget av det har någonsin hjälpt, det enda som kan ta lite av fokuset bort från hjärnochbröstvärk är rakblad och nålar. Och så många, många gånger jag slutat för att inte göra folk ledsna, för att folk inte vill se självförvållade sår.
Jag fattar inte hur fan ni kan begära det av mig?!
Jag gör det för att inte göra något värre, för att tänka på att det bultar i min arm och inte i min hjärna.
Och vad spelar det för roll om jag har sår på armarna eller ej när jag fortfarande mår lika jävla dåligt om inte värre? Aldrig igen, aldrig att jag ska slänga vasst för någon annans skull, jag vill inte, jag vill slänga dem när jag inte behöver dem längre.
Jag håller mig i livet för er, det borde räcka så. Det är ju mitt liv jag ger er, jag har ingen nytta av det. Jag är 20 bast, arbetslös, outbildad och helt värdelös på att fullfölja något eller ta tag i något. Jag kan knappt beställa mitt eget käk eller köpa mina egna cigg.
Jag har en hög av misslyckade försök att plugga och tafatta CVn bakom mig. Det enda jag kan är att må dåligt och överleva panikångest, det är det ända jag vet.

Men hur ska jag veta vad jag behöver när jag inte ens vet vad det beror på? Är mitt liv så jävla obearbetat att jag har dösdångest? Eller är det något ämne i hjärnan som inte alls finns längre? Det är inte svart eller vit, det är bäcksvart, och det enda jag vet är ATT jag behöver hjälp. Med vad vet jag inte, jag har faktiskt ingen aning.