Tid och rymd är nu - så jag rymmer nu

I vintras fick jag reda på att Andrés, Grioa, hade omkommit i en olycka. Under en fest i Nyköping hörde jag för första gången en av hans låtar, jag hade tidigare sett ett citat av honom på en väns bilddagbok. Jag tyckte citatet var vackert.. Men när jag hörde låten Dansklass föll jag likt en nyförälskad skolflicka för hans musik.
Min förälskelse för hans texter har hållit i sig, det fanns inte en låt som inte berörde.
När jag sedan fickreda på att han var död blev jag förbannad, arg och uppgiven. Vi tror oss kunna rubba berg men vi kan inte bestämma över livet.
Jag har läst trådar i forum och lyssnat på dina texter om och om igen, det finns inget att göra nu. Det är månader sedan, men det gör inte ny musik, det får inte en älskad son, storebror och vän tillbaka.

Men när jag läste vila i frid tråden så höll jag masken, det var klart rörande att höra hur många vänner han har som lämnats vilt förvår utan honom nu. Men när jag läste inlägget av hans lillasyster svämmade jag över.
Tänk om det var min bror, tänk om min älskade, underbara storebror hade älskat impulser som dödat honom. Tänk om det var han som aldrig mer skulle skriva en ny låt, som aldrig mer skulle ringa och fråga hur jag mår, som aldrig mer skulle få ha honom där, så där broderligt närvarande som bara en bror kan vara. Det är det värsta, det skulle döda mig, det skulle aldrig lämna mig hel igen.

Vila i frid Grioa, musiker, poet, djurräts-och frihetskämpe.

Jag finner mig själv sittandes mitten av sommaren
hon sa sitt Andrés det är bättre
Behövde gift från cigaretter för det hon berättade
Jag finner mig själv springandes så jag sätter mig ner
märker ett ord märker dig väl detta märkte mig
jag väljer ett fel jag sköljer mitt ansikte
verkligheten blev på riktigt jag saknar
Det är overkligt egentligen hur ditt namn cirklar
cirka millimetern från min mun
och det är overkligt egentligen att du
är flera hundratusen meter från min dörr
En tår en fråga hur låg dina händer hur kände du
hur vände det jag är i sommaren av sorgsaknad
och du vilar i mitt torso vännen
Jag sköljer mitt ansikte verkligheten blev på riktigt
jag vaknar håller mig stark inte bara i sorg
jag ritar klara vyer av minnen också
sörjer min saknad av nya bara skulle jag
kunna förändra allt skulle du
ingenstans då skulle du och jag sparat varann
på silverpappersark sagt
imorgon kommer väl gryningen över rök och
äldre vänansikten verkligheten blev på riktigt
jag saknar håller hand du kommer föralltid att
vara en del av vårat fågelskådespel men jag
skulle ge innebörd och månen hel för att få se dig
se mig se dig le för du är sonen av tusen leenden
föralltid ljudet av hela junis början
jag sköljer mitt ansikte men vintern är här nu
vi möts vid macken mitt i natten igen
jag lärde mig sörja din familj är vacker
jag har sett dom vi var många sist
Jag kan inte hindra bilden av barnet i dig
trampa över en morgonkvist
men det onda som river i bröstkorgen
är väl över imorgon, visst?