19 maj 2oo8

Dear diary

Saknar - hålla en hand.
Mina läppar är torra, behöver en puss med idomin - men inte av dig, försvinn. För jag är hellre tung än dum.

Och Ditt leende - som en bulldozer i mitt huvud.

Förutom att himlen är i höjd med mina axlar och folk jag tyckdes mig känna går runt här och darrar som asplöv.
Vart är den där sommaren? Och framförallt; vart är den där lyckan?
Men det är så logiskt alla fattar utom Du, Du har inte en aning om att jag tänker på Dig precis just nu.
Kanske var det i Lv3s in(k)rökta lokaler, dom där vita, kalla väggarna och stentrappan som är omöjlig att smyga i, eller kanske på något av våra cykel-missions, eller kanske när jag förfrös i stekande sol i parken, eller kanske när jag gick från Tobbe nån-gång, alltid 4 på morgonen, alltid olycklig.
I alla fall, mitsubishi-extasy eller hasch-psykoser är detsamma. Jag tror att jag aldrig någonsin varit riktigt lycklig. Men det är förmycket grubblande på allt. För lite mat, för mycket sömn, för mycket av allt. För lite av allt.

Jag borde kanske ha tagit fler kort på allt som faktiskt är bra. Och kanske borde jag drunkna i dem vareviga kväll tills jag inser.
Jag har det bättre än dem flesta andra, men varför är det alltid så tomt?

När jag faller för dig, ramlar för dig

Dom låtsades jag slapp för masken som dom satt där lossnade den var ändå genomskinlig jämt. Rostade min sista cigg och tänkte att jag aldrig svikit mig själv, sån är sanningen från noll.
Jag har aldrig nånsin varit falsk här, speciellt inte mot mig om nån. Jag hoppades på nånting att ta mig dit jag ville skulle dimpa ner från himlen, som en insikt som en vink om vikten att på sikt se vinsten i att kämpa - aldrig lämna eller glömma sin dröm

Men jag är trött på hur ni driver oss till vansinne.
Hur vi klättrar på väggarna under erat jävla befäl.
Jag är trött på att ha erat finger med i spelet om mitt liv.
Ett spel om lust & förlust.